Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin, Olof von - Dalius, Sveno - Daljunkern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dalius
192
Daljunkern
dikter om de slott lian besökte, ss. de
välkända visorna om Engsö och
Sten-1 lammar, oeli blev kanske mest
uppskattad för den poetiska journal han 1751
författade över händelserna vid hovet,
’-’Ulriksdals promenader skaldewis
be-skrifne af rese-historiographen O. D."
Vidare märkas graciösa rokokopoem
till hovets unga skönheter men också
folkliga dikter oeli bondvisor, bland
vilka "Skatan sitter pä kyrkotorn"
blivit den mest berömda. Lantlivets
behag besjunger han gärna, medan
flera av hans dikter uttrycka leda vid
stads- och hovlivet. D:s ställning vid
hovet blev också med tiden ganska
osäker; lians kvicka
"kalottpredikningar", i vilka han parodierade
pre-dikostilen, väckte på sina håll anstöt,
och sedan lian även för drottningens
räkning deltagit i stämplingar mot
författningen, blev lian 1756 förvisad
från hovet. I jan. 1761 upphävdes
emellertid förvisningsdomen. —- D. är
en av de största stilkonstnärerna i
vår tidigare litteratur. Mycket av sin
elegans liar lian vunnit genom sin
franska skolning (något också genom
bekantskapen med engelsk
klassicism), oeli lian blev den, som
effektivast röjde väg för upplysning och
fransk klassicism i Sverige. Men
samtidigt var lian sv. patriot, och för
det sv. språkets utveckling med dess
"korta meningar, klara begrepp och
sinnrika utlåtelser" blev hans
betydelse genomgripande. Han pekar
framåt inte endast mot satiren inom den
gustavianska diktningen utan också
mot realismen hos Bellman. År 1742
blev han led. av Vet. akad. (preses
1749) och 1753 sekr. i Vitt. akad.
— Av D:s litterära verk utkommo
"Witterhets-arbeten, i bunden oeli
obunden skrif-art" 1767 (6 bd),
"Poetiska arbeten" 1782—83 (2 bd) och ny
uppl. av "Then swänska Argus" 1910
■—19 (3 bd, utg. av Sv.
vitterhetssamfundet). — I), är begravd på Lovö
kyrkogård. — Ogift. -— Litt.: K.
Warburg, "O. D." (1S84); M. Lamm,
"O. D." (190S). R. A.
Dalius, Sveno Brynolplii,
rim-mare, f. 1604 i örs skn i Dalsland,
† 1693. Föräldrar: kyrkoherden
Bry-nolphus Saquini och Amalia
...—-Efter två års studier vid Uppsala univ.
och tre års tjänstgöring i
Kammarkollegium ingick D. i krigstjänst och
följde den sv. armén till Tyskland. År
1639 återvände ban till Sverige som
kapten men ägnade sig under
återstoden av sitt liv främst åt lantbruk
och "en obetvinglig rimlusta". Hans
dikter, som beskriva såväl hans
kri-garäventyr i Tyskland som hans
förehavanden under sina "sista
vandringsår" och dessutom i stor utsträckning
hylla kungahuset, äro naivt och knagg-
ligt avfattade och tyngas av latinska
vändningar. Sin "berömmelse" har
han vunnit främst genom de parodier
på hans dikter, som skrevos av
Stiernhielm ("en liten capiten") och Dalin
("Salig Gubben"). Av ett visst värde
var dock D:s övers, av skolkomedin
"Hecastus". —• D:s dikter ingå i P.
Hansellis "Samlade vitterhetsarbeten
af svenska författare" (9, 1869). —
Gift 1) 1639 med en dotter till
haupt-mannen Josias Ebhard; 2) omkr. 1654
med Karin Persdotter. R. A.
Daljunkern, vedertagen benämning
på anstiftaren av det s. k. andra
dalupproret mot Gustav Vasa, † 25 sept.
1528. D. gav sig ut för att vara
Nils Sture, äldste son till Sten Sture
d. y. och Kristina Gyllenstierna. —
I början av 1527 uppträdde D. i
Dalarna, där han blev en samlingspunkt
för den latenta oppositionen mot
Gustav Vasa. Han vann anhängare
framför allt i övre Dalarna. Flera av
det gamla Sturepartiets män anslöto
sig till honom, bland dem några
präster, som voro missnöjda med
konungens kyrkopolitik, Jakob i Mora, Sten
i Orsa m. fi. En prästman från
Stockholm, Laurentius Sigfridi, gjorde
tjänst som hans "kansler". De
upproriska stämningarna nådde sin
största spridning under våren 1527, då
D. och hans krets behärskade det inre
Dalarna och inriktade sina
ansträngningar på att dra med även
landskapets övriga delar samt Värmland
och Hälsingland i upprorsrörelsen.
Det kom dock inte till vapenskifte i
större skala med konungens trupper.
Gustav Vasa sökte vinna sitt mål
på övertalningens väg och genom att
spela ut de andra landskapen mot
Dalarna. Ett huvudsyfte med Västerås
liksdag i juni 1527 var att
åstadkomma en samlad påtryckning på de
upproriska. Försöken att förmå
Dalarna att delta i riksdagen
misslyckades visserligen, då de flesta
dalasocknarna underläto att sända
ombud, men i samband med riksdagen
kom ett avtal till stånd, enligt vilket
dalkarlarna förbundo sig att utlämna
upprorsledaren. överenskommelsen
synes dock inte lia varit allvarligt
menad från dalkarlarnas sida. D.
fortsatte sin verksamhet och gjorde bl. a.
med en skara anhängare ett strövtåg
in i Värmland. Men tydligen kände
han sig inte längre säker i Dalarna.
I sept. begav han sig till
Trondheim, där han sökte kontakt med
Peder Grym och andra landsflyktiga
stureanhängare och fann mäktiga
beskyddare i ärkebiskop Olav
Engelbrektsson, riksrådet dr Vincent Lunge
och fru Inger Ottesdotter till östråt.
D. drogs nu in i ett storpolitiskt
intrigspel. Den krets, i vilken lian togs
upp, utgjorde själva kärnan i det
norska självständighetspartiet. På
detta håll knöt man djärva
förhoppningar till hans person. Kunde man
hjälpa honom till makten i Sverige,
borde man kunna räkna med honom
som en värdefull bundsförvant i
strävandena att motstå den danske
konungens överhöghetsanspråk
gentemot Norge. Dessa planer bragtes till
mognad, då i nov. 1527 ett rykte
om att Gustav Vasa avlidit nådde
Norge. Förlovning ingicks nu mellan
D. och fru Ingers dotter Elin, och en
liten expeditionsstyrka utrustades,
som skulle följa D. in i Sverige. Men
utgången av detta företag blev
snöplig. Då D:s skara, efter någon tids
uppehåll i Jämtland, omkr. 1 febr.
1528 bröt in i Dalarna, fick den ingen
anslutning från allmogens sida utan
skingrades inom kort. Flera av
upprorsmännen togos till fånga, andra,
bland dem D., flydde tillbaka till
Norge. Även efter misslyckandet sökte
dr Vincent i det längsta skydda D.
mot hans fiender. Till sist gick han
dock med på att sända honom till
danske kungen, men fången lyckades
under färden göra sig fri och
undkom till Rostock. Till följd av Gustav
Vasas hänvändelser till rådet i denna
stad blev D. fängslad och dömd till
döden som bedragare och upprorsman.
— Enligt Gustav Vasa och
krönikeskrivaren Peder Swart skall D. ha
varit en simpel stalldräng och
därtill en "veterlig tjuv", vars rätta
namn var Jöns Hansson. En kritisk
forskning kan inte godta dessa
uppgifter, som tillkommit i tydligt
propagandasyfte. De världserfarna, högt
kultiverade personer, som togo sig an
D:s sak i Norge, voro fast övertygade
om att han var den verklige Nils
Sture. Det måste anses uteslutet, att
de skulle ha låtit dupera sig av en
vanlig bondpojke. D. var en
överklassyngling och tycks ha varit i
besittning av en ovanlig personlig
tjuskraft, som gjorde det lätt för honom
att vinna vänner och beskyddare.
Någon större förmåga som folkledare
och agitator gav han däremot inte
prov på; han gör närmast intryck av
att lia varit en bricka i spelet. De
försök, som hittills gjorts att fastställa
lians identitet, ha inte lett till säkra
resultat. Man kan inte helt avvisa
möjligheten, att lian verkligen var
Sten Stures son. — Litt.: L. Daae,
"Fru Inger Ottesdatter og liendes
døtre" (Norsk hist. tidsskr. 3, 1873—
74); G. Carlsson, "Wulf Gyler i
svensk tjänst" (Hist. tidskr. 1922); S.
Samuelsson, "D. och Värmland" (i
"Värmland förr och nu", 1925); Folke
Lindberg, "D." (i Festskr. till Sven
Tunberg, 1942). Den mest kända skön-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
