Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Cederhielm, Josias - 4. Cederhielm, Carl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cederhielm 64 Cederhielm
Josias Cederhielm.
Målning tillskriven D. Schwartz.
krigets historia fram till 1709. — C.
blev fången vid Poltava. Strax
därefter sändes han på hedersord till
Stockholm med tsarens fredsvillkor och
vistades därefter som fånge i Ryssland
under tretton år, mestadels i Moskva
eller dess närhet. Där blev han en
av Pipers främsta medarb. som
fångarnas talesman och kom på så sätt
i kontakt med ryssarna, t. o. m. med
tsar Peter. Denna möjlighet
utnyttjade C. med rastlös energi för att
främja sv. intressen. Hans obrutna
vitalitet inriktades därjämte på det
andliga och materiella stödet åt
fångarna och på de därmed förbundna
pietistiska strävandena. Han översatte
till svenska "Lära om begynnelsen
til et christeligit lefwerne" (1718) av
Francke och "Metliodus conversandi
cum Deo" (1726) och främjade därmed
kraftigt en fördjupad religiositet
bland sina medfångar. Själv skrev C.
brev till Sverige, fyllda av religiös
innerlighet. Han återvände ur fång-
enskapen 1722. Hans förtrogenhet
med ryska förhållanden hade då
kommit honom att i Ryssland se den
naturlige bundsförvanten för Sverige i
dess dåvarande läge. Därtill kom, att
han sedan gammalt var nära
förbunden med sv. anhängare till hertig
Karl Fredrik av Holstein-Gottorp.
Efter att ha undanskjutits av Ulrika
Eleonora och Fredrik I uppnådde
Karl Fredrik som presumtiv svärson
till tsar Peter i Ryssland en ställning
full av politiska möjligheter. Det
florerande missnöjet i Sverige gav fart
åt holsteinarna, bland vilka C. snart
stod i ledningen. Vid riksdagen 1723
insattes han i sekreta utskottet och
mindre sekreta deputationen samt blev
riksråd och medl. av den sekreta
kommission, som inom kansliet tog hand
om utrikesärendena. Resultatet blev
ett vänskapsförbund med Ryssland
1724, vilket i hemlighet var riktat
mot Danmark. Vid tsar Peters död
1725 var tiden inne för handling, och
C. sändes som utomordentligt
sändebud till den nya härskaren i Ryssland,
tsarens änka Katarina I. Uppgiften
var att ur sv. intressesynpunkt
observera den politiska utvecklingen i
Ryssland och, om en inre söndring
uppstode, söka skapa förutsättningar
för en sv. intervention med därav —
enligt de högst optimistiska
förhoppningarna —- följande fullständig
omkastning av maktläget kring
öster-sjön och Finska viken. Vellingk
förklarade i sekreta kommissionen, att
C. borde stärka förbindelserna med
kejsarinnan och skapa ett gemensamt
handlingsprogram för Katarina I:s,
Sveriges och den holsteinske
hertigens intressen; detta skulle då vara
att bekämpa Danmark och "bryta
sjömakternas handelsövermakt i
Östersjön" (Carlquist). Rysslands
gemenskap med Österrike gentemot den
hannoverska alliansens makter
England, Frankrike och Preussen gav en
allmän europeisk innebörd åt den föga
betänksamma holsteinska
partipolitiken. "Gud är mitt vittne, att jag
stadigt har rikets ro, nöje och välgång
för ögonen. Vad kan därtill vara
tjänligare än gott förtroende å denna
[= ryska] sidan under varande
välmakt t" skriver C. I detta av
oöverskådliga möjligheter och faror överfyllda
läge upplevde C. sin banas höjdpunkt.
I Sverige övergick emellertid
inflytandet till Arvid Horn oeh
fredspartiet. C. hemkallades 1726, och Sverige
biträdde den hannoverska alliansen.
Då den gångna epokens strävanden
syftade mycket längre än vad som klart
uttrycktes i de statliga instansernas
program, blev det möjligt att med en
icke obetydlig rätt anklaga C. för att
han i Ryssland frångått sin
ambassadörsinstruktion. Under riksdagen
1727 och i samband med den allmänna
hetsen mot det holsteinska partiet
kulminerade angreppen mot honom
för att han enligt de nya
makthavarna skulle ha skadat Sveriges
intressen i Ryssland och gått ryska och
holsteinska ärenden. Efter ett ytterst
energiskt försvar fann C. enda
räddningen i att begära avsked, vilket "av
nåd" beviljades mot löfte av honom
att aldrig mer ta offentlig tjänst. En
ytterligare bestraffning av hans
"förbrytelser" avstyrdes under
åberopande av hans tidigare förtjänster. Sina
sista år framlevde C. i sjuklighet och
med dålig ekonomi — man hann
aldrig bestämma om hans pension —
och utan naturligt utlopp för sin
obändiga energi. -—- Gift 1704 med Anna
(Ankin) Åkerhielm. — Litt.: G.
Carlquist, "Om och ur J. C:s papper"
(Karolinska förb:s årsbok 1915). T.D.
4. Cederhielm, Carl Gustaf,
friherre, hovman, diplomat, f. 2 juli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
