Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok / 1. A-B / 460 (1942-1948) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Brelin, Nils - 2. Brelin, Salomon - Bremer, Georg - Bremer, släkt - 1. Bremer, Jacob - 2. Bremer, Fredrika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

erhöll 1749 teol. drsgraden av Fredrik
I. — B. var en mekanisk begåvning
och ägde stor händighet. Bland hans
uppfinningar märkas främst hans
klaverkonstruktioner. Särskilt bifall
väckte en upprättstående clavecin,
som 1741 förevisades för konung och
riksdag och inlöstes av sekreta
utskottet. Han gjorde även många
uppfinningar för förvärvslivet och
verkade bi. a. som kvarnkonstruktör och
värmetekniker. — Gift 1726 med
Anna Maria Kyronia.

        S. L.

2. Brelin, Salomon, sjöofficer,
hovman, f. 12 okt. 1775 i Karlskrona,
† 11 april 1830 i Stavby skn, Uppsala
län. Föräldrar: majoren Per B. och
Eva Henrietta Spalding. Sonson till
B. 1. — B. som ingick i militärtjänst
1786, blev kapten i flottorna 1807 och
major 1811. Han vann tidigt Karl
XIII:s välvilja och erhöll genom
denne 1811 en nyinrättad befattning
som slottsadjutant och
husgerådsintendent. B. medföljde konungen
under kriget mot Norge och var även
närvarande vid hans dödsläger.
Värdefulla minnesbilder därifrån finnas
bevarade i ”Öfverste Brelins
anteckningar 1809—1818” (utg. av H.
Schück 1900). B. blev överstelöjtnant
i flottorna 1816 och fick avsked med
överstes titel 1826. — Ogift.

        R. A.

Bremer, Johannes Georg
Hansson, tandläkare och läkare, f. 5 febr.
1889 i Horns skn, Östergötl. län.
Föräldrar: lantbrukaren P. Hansson och
Maria Larsson. — Efter studentex. i
Lund 1910 blev B. med. kand. 1914
och med. lic. 1919 vid Karol. inst.,
erhöll efter tandläkarex. legitimation
som tandläkare 1920 samt blev med.
dr och docent i odontologi vid
Uppsala univ. 1939. Han innehar praktik
som tandläkare, särskilt tandkirurg,
och som läkare i Stockholm sedan
1920. B. har bl. a. varit läkare vid
S. Vi hälsobrunn och badanstalt
1922—25 samt tf. provinsialläkare ett
flertal gånger och var assisterande
lärare i tandkirurgi vid
Tandläkarinst. 1926—37. I sin forskning har B.
främst studerat tandsjukdomarna
och därmed sammanhängande
sjukdomstillstånd och har utgivit ett
trettiotal vetenskapliga arbeten
rörande dem, bl. a. ”Effect of
Denervation on Teeth in Monkey and Dog”
(drsavhandl., 1938). — Gift 1919 med
Greta Paulina Hanzon.

        S. L.

Bremer, urspr, tysk släkt, som
enligt traditionen skall ha inkommit
från Bremen till Västerås 1644.
Släktens äldste med visshet kände medl.,
handlanden i Västerås Isak B. (†
1713), hade sönerna
skepparåldermannen Isak B. (f. 1707, † 1771), från
vilken släktens numera utslocknade sv.
gren härstammade, och
skeppsredaren i Åbo Jacob B. (B. 1), stamfar för
den ännu i Finland fortlevande
grenen. Dennes sondotter var förf.
Fredrika B. (B. 2).

Jacob Bremer. Målning (detalj) av J. G. Geittell 1759.

1. Bremer, Jacob, skeppsredare,
f. 19 juni 1711 i Västerås, † 5 sept.
1785 i Åbo. Föräldrar: handlanden
Isak B. och Anna Hult. — B. erhöll
skolundervisning i Västerås
trivialskola, tjänstgjorde två år vid
länsstyr. därstädes och anställdes 1727 i
Åbo som ”köpsven”, d. v. s. som
tillfälligtvis i staden verksam köpman,
hos sin halvbror Frans Kock. År 1737
avlade han borgared och öppnade s. å.
en egen affär med kryddor och kläde.
Under Lilla ofreden 1741—43
flyttade han företaget till Stockholm men
återvände efter fredsslutet till Åbo,
där han under de närmaste åren
utvecklade affären till en av Finlands
förnämsta. I syfte att ta del i den
vinstgivande och betydelsefulla
salthandeln förvärvade B. andelar i
fartyg, som förmedlade importen av salt
från spanska hamnar, s. k.
”spaniefarare”. B. blev med tiden delägare i
stadens största fartyg och
importerade på dessa även viner, kolonialvaror
och manufakturer från syd- och
västeuropeiska hamnar samt lin och
hampa från Ryssland. I sädesrika år
exporterade B. spannmål, men
företrädesvis bestod utfrakten av järn, tjära
och trävaror. I syfte att få säkrare
och billigare inköpskällor för de
sistnämnda förvärvade B. andelar i olika
vattensågar. Han ägde vidare största
delen av ett sockerbruk, ett glasbruk,
ett pappersbruk, en tobaksfabrik
m. m. Han inköpte slutl. åtskilliga
lantegendomar, bland dem rusthållet
Tuorla i Piikkis skn, där hans
sondotter Fredrika B. föddes. — Fastän
B. var den rikaste mannen i Åbo,
bibehöll han under hela sitt liv sin
ungdoms enkla levnadssätt. Han utövade
en stor välgörenhet, framför allt mot
unga studenter, och begagnade aldrig
sin ekonomiska överlägsenhet till att
hindra yngre handelsmän att komma
fram. Politiskt var B. en stor
beundrare av Gustav III och personl. känd
av kungen. Traditionen berättar, att
B. vid 1772 års revolution som chef
för Åbo borgerskaps kavalleri i
kungens namn avfordrade hovrättens
medl. trohetseden. — B. var som
husbonde, medborgare och affärsman en
typisk repr. för 1700-talets
patriarkaliska borgarliv i Finland. — Gift 1)
1741 med Margareta Pipping, † 1766;
2) 1767 med Ulrika Fredrika
Salonius.

2. Bremer, Fredrika,
författarinna, f. 17 aug. 1801 på Tuorla i
Piikkis skn, Finland, † 31 dec. 1865 på
Årsta i Österhaninge skn, Stockholms
län. Föräldrar: brukspatronen Carl
Fredrik B. och Birgitta Charlotta
Hollström. Sondotter till B. 1. — B.
växte upp i ett förmöget och bildat
hem. Fadern, som var en av Finlands
mest framgångsrika affärsmän,
överflyttade 1804 med sin familj till
Sverige, där han bl. a. inköpte det
berömda medeltida godset Årsta (3 mil
s. om Stockholm), som blev B:s
egentliga barndomshem. Hon fick där
och i huvudstaden en efter den tidens
uppfattning mycket omsorgsfull
uppfostran, som avslutades med en
utlandsresa 1821—22 genom Tyskland,
Schweiz, Frankrike (med Paris som
det förnämsta målet) och
Nederländerna. Men B. var inte nöjd med
denna uppfostran, som lade så stor
vikt vid etiketten och syntes vara
avsedd att göra henne till en
relativt sysslolös världsdam. Hennes
dagboksanteckningar från 1820-talet
visa, hur hon led av att hemmet
förkvävde hennes personlighet och
verksamhetslust. Hon kände faderns
”manliga järnhand” över sig och
tyckte, att tiden stod stilla ”likt ett
grumligt vatten”, medan hon själv
”möglade” och domnade bort och
lågan i hennes själ ”ville blott ett —
för alltid slockna”. Ur denna kris,
som blev av utomordentlig betydelse
för hennes senare gärning och som
också var en religiös kris, räddades
hon genom den hjälpverksamhet hon
på Årsta blev i tillfälle att utöva
bland bygdens sjuka och fattiga.
Hennes livslust kom tillbaka, och för att
få medel till fortsatt välgörenhet gav
hon till julen 1828 anonymt ut sitt
första häfte ”Teckningar utur
hvardagslifvet”, en samling skisser och
berättelser, som visade, att B. tagit
intryck av 1700-talets familje- och
brevromaner. Åren 1830—31
publicerade hon ytterligare två dylika
häften, vari ingick hennes första roman,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>