Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andersson, Charles - Andersson, Dan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anders Larsson
92
Anderson
Charles Andersson.
en annan färdled ta sig fram dit 1854.
Med rika samlingar återvände han
till Europa. I London höll lian 1854
föredrag i Royal geographical society
om sin resa till Ngami och kom genom
Galton i förbindelse med Charles
Darwin. Till denne sände han några
kapitel ur sitt arbete "Lake Ngami"
(1856; sv. övers. s. å.), som utom
spännande jaktskildringar innehåller
värdefulla upplysningar om land och folk
till komplettering av Livingstones.
Redan hösten 1856 reste A. tillbaka
till Afrika, och sedan han under
ett års tid haft anställning vid ett
gruvföretag på gränsen mellan Stora
Namaqua- och Damaralanden, företog
han en expedition, som ledde till
upptäckten av den i Ngamis sumpmarker
utmynnande floden Okawango 1859.
Därjämte kunde han framlägga en
karta över Damaralandet, hans
viktigaste bidrag till kunskapen om
Sydafrikas geografi. Han skildrade den
spännande färden i "The Ocawango
River" (1861; sv. övers. s. å.). —
Efter återkomsten till Kapstaden
startade lian ett handelsföretag i
Otjimbingué i Damaralandet och
förvärvade väldiga landområden. Hit
förde lian som hustru Sarah
Aitchi-son. Hans framgång blev dock inte
långvarig. I ett krig mellan
hottentotter och damarer tog han av
tvingande skäl parti för de senare.
Skickligt och tappert avvärjde lian ett
anfall på tyska missionsstationen i
Otjimbingué. I krigets fortsättning
utvecklade lian verkliga
fältherreegenskaper och valdes slutl. till
damara-stammarnas hövding för livstiden med
oinskränkt makt och myndighet. Då
hottentotterna alltjämt beredde
svårigheter, beslöt A. att driva dem ur
landet. Under ett av de slag, som
utkämpades, krossades hans ena ben i
kulregnet, oeh han blev krympling för
återstoden av sitt liv. Ett år stannade
han i Kapstaden, men trots sin
svaga hälsa begav han sig på en ny
expedition mot norr för att samla
elfenben. Under färden förvärrades
lians sjukdom, och vid Ondonga i
Ovambolandet n. om Damaralandet
dog han och begrovs i öknen av sin
följeslagare Axel Eriksson. — Är 1866
liade A. till Lunds zoologiska mus.
skänkt "omkr. 360 diverse fogelskinn",
representerande ungefär 130 arter, av
vilka de flesta bestämts av givaren
själv. Som erkänsla härför kallade
Lunds univ. sin forne student till fil.
hedersdr 1868 — ett år efter hans död,
som man i Sverige inte kände till. — A.
framstår som den förnämste sv.
afrikaresenären under 1800-talets
upp-täcktsepok. Fastän han uppfostrats i
enkelhet och under små
omständigheter, som med knapp nöd tilläto
honom avlägga studentex. och vistas en
termin i Lund, gjorde han likväl,
skriver B. Hanström, "geografiska
upptäckter och ornitologiska iakttagelser
av verkligt vetenskapligt värde,
hanterade astronomiska och geodetiska
instrument med skicklighet, ritade
tillförlitliga kartor, rörde sig
obesvärat med zoologiska termer och
latinska namn, som han inte kunde ha haft
tid att inhämta under den korta
vistelsen i Lund, lärde sig flera språk,
däribland portugisiska och
negerdialekter, var intresserad av de vilda
stammarnas etnografi och hade
tydligen en underbar förmåga att umgås
med folk av alla slag". General J. C.
Smuts sammanfattar hans gärning
i orden: "Under sitt jämförelsevis
korta liv hann A. göra geografiska
upptäckter i Sydafrika, som i
betydelse blott stå tillbaka för David
Livingstones." Även genom sina
livfulla reseskildringar gjorde A. en
insats av bestående värde. Efter lians
död utgav fadern de efterlämnade
arbetena "The Lion and the Elephant"
(1873) och "Notes of Travel in South
Africa" (1875). — Litt.: J. P. R.
Wallis, "Fortune my foe" ("Lyckan min
motståndare", 1938, övers, av B.
Hanström). N. B.
Andersson, Daniel (Dan),
författare, f. 6 april 1888 i Skattlösbergs
skolhus, Grangärde skn, Kopparb.
län, † 16 sept. 1920 i Stockholm.
Föräldrar: småskolläraren Adolf A. och
småskollärarinnan Augusta Scherp.
■—-Bland A:s förfäder spårar man finnar
(på fädernet) och valloner (på
mödernet). Hans far var en självlärd man,
känd för sträng religiositet och
omutlig hederlighet. I den ödebygd
(Grangärde), där han verkade, blev han en
banbrytare för folkbildning, hygien
ocli nykterhet. Hans egenartade
personlighet skymtar ständigt i sonens
diktning, ocli hans anteckningar från
gamla tider lia utgjort stoff till en
stor del av dennes
finnmarksskildringar. Stor fattigdom rådde i
hemmet, och familjen var ett slag betänkt
på att emigrera till Amerika. Som ett
slags kunskapare skickades A. 1902
över till släktingar där men återvände
s. å. med nedslående besked; minnen
från jaktströvtåg i Minnesotas skogar
skymta i en del av hans berättelser.
Efter hemkomsten hjälpte han fadern
med lantbruksarbete och försörjde sig
som skogsarbetare men var även
tillfälligtvis gårdfarihandlare,
dikesgrä-vare, vik. folkskollärare ocli
trädgårdsdräng. En tid (1912) var han
ombudsman för Templarorden, i
vilken egenskap han företog resor
genom Sverige. Från 1913 var lian
verksam som förf. ocli tjänstgjorde 1917—
18 även som medarb. i Ny tid i
Göteborg. När han vintern 1914—15
bevistade en kurs på Brunnsvik, hade
lian där som lärare N. Bergius, T.
Fogelqvist, K.-E. Forsslund, Y. Hugo
och R. Sandler. Efter vistelsen på
Brunnsvik blev A. definitivt en
pennans man. Han omkom genom en
olyckshändelse (cyanväteförgiftning)
på ett hotell i Stockholm. — A. var
autodidakt men skaffade sig en
omfattande bildning främst på det
språkliga men även på det filosofiska
området. Sålunda har lian överflyttat
Kiplings "På sju hav" till en
stundom kongenial sv. språkdräkt, liksom
han översatt Baudelaire-dikter.
Studiet av Kant och Schopenhauer
tillförde hans diktning viktiga impulser,
och han levde sig in i de indiska och
buddhistiska skrifternas tankevärld
(bl. a. "Bhagavad-Gita)", som han
omsatte i poesi. Det praktiska och
etiska försoningsbehovet var
otvivelaktigt den viktigaste hävstången för
hans sökande. Fastän lian inte
räknade sig som kristen, beundrade han
kristendomens frälsningslära. Thomas
Dan Andersson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
