Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den nordiskt nationella riktningen i vår litteratur och dess småländska rötter - III. P. H. Ling och den nordiska romantiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behandla Sveriges historia från en poetisk ståndpunkt i en
serie dramer — en tanke som Johannes Messenius två hundra
år förut sökt realisera. Ling började serien med “Eilif den
Göthiske“. Johannes Ewalds dramer voro tydligen hans
närmaste förebilder. Tonen och stilen voro ännu helt
1700-talsmässiga även när skådespelet omsider utgavs 1814 och då i
flera punkter omarbetats. Det är samma hållning och samma
meter som hos Adlerbeth d. ä., och den gammalnordiska
andan är föga framträdande. Av en viss betydelse är dock,
att Ling i slutet av varje akt tillagt körer hämtade ur den
gammalnordiska litteraturen (Nialsagan och Krakamal) och att
han där icke, som Adlerbeth, bibehåller alexandrinen utan har
kortare orimmade verser med trestaviga takter.
Under Lings vistelse i Köpenhamn var det som den unge
norske litteratören Henrik Steffens dit återkom från Tyskland
och i kraftfulla föredrag förkunnade de nyromantiska idéerna,
som av den unga tyska skalde- och filosofskolan utvecklats.
Till dessa idéer hörde jämväl nationalkänslans höjande, liksom
uppväckandet av det forntida hjältelivets anda. Det var nu som
Oehlenschläger blev gripen av dessa idéer och “Guldhornene“
diktades. Han betraktades snart, jämte Grundtvig, som ledare
för den nya riktningen inom Danmarks poesi. Också Ling blev
mäktigt påverkad av denna rörelse, och det var han som först
personligen förde riktningen med sig till Sverige, när han på
hösten 1804 flyttade över till Lund. Emellertid tog Ling aldrig
steget fullt ut, in i den moderna romantiken. Han fasthöll
alltjämt i vissa fall vid det slutande 1700-talets (övergångstidens)
ståndpunkt, som i Danmark representerades av Ewald, Pram
och Baggesen. Även om han i formen kunde frigöra sig, och
hans diktspråk alltmera blev kraftfullt och egenartat, så förblev
andan dock i stort sett som förut. Personifikationen, med ytlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
