Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POLEN.
dokumenterade Sienkiewicz sig genom den i dagboksform skrivna
romanen »Utan fäste» (1891), som med förnäm ironi skildrar en polack
fin-de-siècle, en av hy perkultur fördärvad neurasteniker, en rotlös
Hamlet med skepsis och fåfänga och representant för »l’improductivité
sia ve». Icke ens kärleken kan rycka upp denne Ploszowski (liksom
Oblomov i Ryssland). Först sedan Anielka gift sig, vaknar passionen
genom sårad fåfänga (liksom Puäkins Onegin). Men när hon dör efter
sin ruinerade makes självmord, försvinner han spårlöst. En liknande
samhällstyp framställdes sedan av Weijssenhof (f. 1860) i ingenjören
Dol^ga, en karaktär, som brytes av ståndsfördomarna. Hans tillbedda
gifter sig med en greve, och hans jordbruksreformer stranda på den
konservativa adelns motslånd. Ploszowski erbjuder en viss likhet med
Petronius i »Quo vadis?», och Sienkiewicz’ modernt kristliga ställning
är även här klar. »Våra själar äro fulla av gotiska valvbågar och
spiror, som vi aldrig kunna störta och som den grekiska anden saknade.
Den moderna människans fördärv är hennes tvivel och religiösa
indifferentism.» Sitt positiva samhällsprogram framlade Sienkiewicz i
romanen »Familjen Polaniecki» (1894), vars hjälte är en dådkraftig
lantbrukare, som förverkligar den loje Ploszowskis fantasier om
samhällets förbättring genom den privilegierade adelns uppblandning med
en kapitalstark, arbetsam medelklass. Romanen är en lovsång över
familjelivet och det nyttiga arbetet, inplantar kärlek till fostertorvan
och varnar för den förflackande kosmopolitismen.
Slutligen sökte Sienkiewicz teckna den nutida samhällarörelsen och
partisöndringen under revolutionsåret 1905 i romanen »Virvlarna»,
men den nyaste tiden förstod han knappt. Han förblev sin
konservativa ståndpunkt trogen, och det gjorde honom mindre populär hos den
nya generationen — en avspegling därav märktes i den orättvist hårda
domen över förlänandet av Nobelpriset. Visserligen hör han icke till
de verkligt stora, banbrytande andarna, som ha skapat nya värden,
och han inträngde ej djupt i människosjälen och samhällslivet. Men
han hade ett stort sedligt allvar och oförgängliga skönhetsideal, var en
stor konstnär, förstod att omkläda historiska tider i ny, poetisk dräkt
och tog sitt författarskap som ett förädlande och läkande kall.
Tävlande i europeisk ryktbarhet med honom, men utan hans
eleganta stil, fina ironi och humor samt konstnärliga komposition var
Eliza Orzeszkowa (1842-1910) från Litauen. Även hon greps från
början av den sociala rörelsen, som hon alltjämt förblev trogen, och ur
egna bittra erfarenheter i ett barnlöst, dubbelt äktenskap hämtade hon
stoff för sina första, ganska schematiska och gammalmodiga romaner
om olyckliga äktenskap, dålig kvinnouppfostran, sociala fördomar
o. d. Men efter 1876 fördjupades och vidgades hennes författarskap
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
