Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLAV ERNA.
ning på de polska riksdagsmännens reträtt till Warschaus förstad,
sedan de genom sitt absoluta veto vid en omröstning ådragit sig folkets
misshag.
Liksom för Puskin blev byronismen Mickiewicz’ andra
utvecklingsstadium, men som denne var han främmande för Byrons sarkasm och
skepsis och gav sin byronism en nationell färg. »I Byron — skrev han —
se vi förkroppsligandet av den abnorma tillvarons kval, ett
ändamåls-löst kringflackande, en längtan efter något utomordentligt i framtiden.»
Hans sorgliga kärlekssaga (den älskade blev gift med en greve) utlöste
sig poetiskt i den fragmentariska, bisarra dikten »Dziady», Dödsfesten
till fädernas minne på alla själars dag i november — en litterär produkt
av Rousseaus »Julie», Goethes »Werther», fru Krüdeners sentimentala
roman »Valérie» och Jean Pauls »Biographische Belustigungen». En
självmördare — skalden själv i andanom — måste till straff för sin
kärleksförbindelse en gång om året stiga upp ur sin grav och åter
genomlida sina kval.
Det ryska ödet gav en oväntad upplösning på dessa sjukliga
svärmerier. Den kejserlige senatorn Novosiltsov lät ,1823 anställa räfst
med studenterna vid Wilnos universitet för deras politiska fritänkeri
och fullkomligt harmlösa föreningsväsen efter förebilden av tyska
Tugendbund. Bland dem var Mickiewicz, som förvisades till det inre
av Ryssland. Här gjorde han personlig bekantskap med Puskin,
vilkens sympati han dock snart förverkade, fick en klarare syn på
ryssarna och skrev flera ståtliga dikter: de vackra Krimska sonetterna,
varigenom Orienten infördes i den polska vitterheten, och »Farys»,
ökenriddaren, som förgås i sandstormen (den historiska förebilden var
WacJaw Rzewuski bland beduinerna) — en symbol både av det polska
folkets olyckliga ökenvandring och av det mänskliga snillets triumf
och tragik. Och här mognade Mickiewicz’ byronism i den präktiga
dikten »Konrad Wallenrod». Av denne tyske ordensmästare från
Franken har Mickiewicz skapat en förklädd litauer, som inträtt i
Riddarorden enkom för att vålla tyskarnas fördärv. Visserligen förgås
han, men i dödsstunden har han som Simson triumfen att krossa
nationalfienden. Och skaldens erotiska svårmod framlyser här ännu i
det rörande avskedet mellan Konrad och hans älskade Aldona, den
litauiska furstedottern, som låtit spärra in sig i Marienburgs kloster för
att vara honom nära. Men först sedan Mickiewicz fått lämna Ryssland,
kunde han på utländsk mark (Dresden) fullborda sin ungdoms »Dziady»,
och om denna avslutning skrev George Sand: »Efter tårarna och
förbannelserna av Zions profeter har ingen röst höjt sig med sådan styrka
för att besjunga ett så stort ämne som en nations undergång — en
basilika, som ingen arkitekt kunnat fullborda.» Här är handlingen först
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
