Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De kände, att allt ondt i afgrunden var lössläppt
denna natt och kom störtande öfver dem.
Hela marken darrade, och stugan vacklade ett
ögonblick, som om den skulle falla.
Det var som om hästar togo sats öfver stugan,
deras hofvar slogo dånande mot takåsen, som om
gastar tjutande foro förbi knutarna, som om
läderlappar och ufvar med tunga vingslag störtade mot
skorstenen.
Medan detta varade, lade någon sin arm om
Gertruds lif och drog henne ned på knä. Och hon
hörde Ingmar hviska: »Vi skola falla på knä,
Gertrud, och bedja till Gud.»
Ögonblicket förut hade Gertrud trott, att hon
skulle dö, så förfärlig var den skräck som gripit
henne. Det gör mig ingenting, att jag skall dö,
tänkte hon, men det gräsliga är, att det ondas makt
är så öfver oss och inpå oss.
Men ej förr kände Gertrud Ingmars arm om
sitt lif än hennes hjärta åter böljade slå, och den
stela domningen i hennes kropp upphörde. Hon
tryckte sig tätt, tätt intill honom. Bara han höll henne
intill sig, var hon inte rädd. Det var märkvärdigt,
han var väl rädd själf, men ändå strömmade en
sådan trygghet ut från honom.
Så ändtligen aftog oväsendet, och de hörde
det draga bort. Det tog samma väg, som hunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
