Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i detta afseende den absoluta motsatsen till August
Strindberg, den store satirikern, som med diabolisk
träffsäkerhet upptäcker det maskstungna, dåligheten,
lumpenheten och alltid hänsynslöst afslöjar fel och
laster. För Selma Lagerlöf är följande yttrande
om grefvinnan Märta i »Gösta Berlings saga»
ytterst karakteristiskt: »Jag har väl ej stort mer att
berätta om henne nu, och det jag sagt har ej varit
godt. Det är som om mitt samvete sloge mig. Hon var
dock godhjärtad och lefnadsglad, då hon var ung» ...
Långt mera konstnärligt uttrycker författarinnan
samma tanke i »Legenden om fågelboet». Eremiten
Hatto har lidit mycket af världens vrånghet och
orättvisa. Dag efter dag står han därför ute i
ödemarken och ber med uppsträckta händer sitt lifs
stora bön. Han ber Gud, att denne måtte låta
domens dag inbryta öfver denna onda värld. Ett
fågelpar tager honom, där han står förtorkad och
knotig, för ett gammalt träd och bygger sitt näste i
hans uppsträckta hand. Hatto låter dem bygga, ty
han har funnit ut, att, om han mäktar stå kvar
bedjande med upplyfta armar, till dess fåglarna
hunnit uppfostra sina ungar, skall Gud höra hans
bön. Men snart är hans sinnestillstånd förändradt.
Hans böner blifva allt mindre brinnande, och när
han åkallar Gud för att af honom begära världens
frälsning genom förstörelsen, gör han ett tyst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
