Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne de enkla förhållanden, under hvilka denna
tids människor tänkte och lefde. Huru lefvande står
icke bilden af dessa båda afkomlingar från forna
trälar i »Stenkumlet». Hon rödlätt och storväxt, af
idel lifsglädje dansande ensam i ljungen. Han
gul-blek och förkrympt af svält och otaliga mödor. Huru
hjälplös år icke Tönne till hela sitt väsen, så
trögtänkt, att han ej kan utsäga, att han älskar henne. Hela
hans inre människa är blottad i den scen, där han
vill göra klart för henne, att det är för henne han
bygger stugan, hvilket han endast kan uttrycka
med orden: »Mor skulle haft den.» I början af
deras förening är det hon, som har öfvertaget;
hennes styrka tyckes skänka honom hälsa. Men
då hon känner, att hon år orsak till fosterbarnets
död, år det liksom om hennes styrka sinade, och
hans trältankar vinna slutligen åtminstone för ett
ögonblick makten öfver henne, tills slutligen
frihetsbegäret åter segrar, och hon hellre väljer döden än
att återgå till trälaståndet. Men dessa tankar
äro i berättelsen, som alltid hos Selma Lagerlöf,
liksom omsvepta af dimma; själens egen dunkla
clairobscur förlänar sin mystik åt hvaije ord och
tanke.
På samma öfverlägsna sått äro de båda
karaktärerna ställda emot hvarandra i »De fågelfrie»:
Den ädelborne bonden, fredlös därför, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
