Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22. Flykten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 181 —
Han visade mig till stationen vid Willow Street, och dit gick
jag för att resa med nattåget. Jag kom fram till New York på
tisdags morgon, efter att hafva fullbordat resan på mindre än
tjugofyra timmar. Sådant är i korthet det sätt hvarpå jag
flydde — och sintet på mina erfarenheter som slaf.
Mitt fria lif började den tredje september 1838. Morgonen
den fjärde i samma månad befann jag mig efter en orolig och
högst farlig men lycklig resa i den stora staden’New York som
fri man — ännu en, som lagts till den vimlande massa, hvil-
ken likt det upprörda hafvets vågor rörde sig af och an mel-
lan Broadways höga murar. Ehuru förvirrad af de under,
som mötte mig på hvarje sida, kunde mina tankar icke dragas
bort från min egendomliga belägenhet. För ögonblicket voro
min ungdoms drömmar och min mannaålders förhoppningar
fullt uppfyllda. De band, som fjättrat mig vid »gamle herrn»,
voro slitna. Ingen hade nu rätt att kalla mig sin slaf eller ut-
öfva något husbondvälde öfver mig. Jag var i den vida värl-
dens tummel och oro för att göra min lycka med de öfriga af
dess äflande antal. Jag har ofta blifvit tillfrågad, huru jag
kände mig, då jag först befann mig på fri mark. Och mina
läsare torde dela samma nyfikenhet. Det finnes knappast nå-
got i min erfarenhet, hvarom jag icke skulle kunna gifva ett
mera tillfredsställande svar. En ny värld hade öppnat sig för
mig. Om lifvet är mera än andning och blodomlopp, lefde jag
mera på en dag än på ett år af mitt slaflif. Det var en tid
af glad rörelse, som ord blott svagt kunna beskritva. I ett
bref, som jag skref till en vän kort efter min ankomst till New
York, sade jag: »Jag kände mig som man torde känna sig vid rädd-
ningen ur en kula full af hungriga lejon.» Ångest och smärta,
liksom mörker och regn, kunna målas, men glädje och fröjd,
liksom regnbågen, trotsa pennans och penselns skicklighet.
Under tio eller femton år hade jag så att såga släpat på en
tung kedja, som jag med all min kraft icke kunde slita; jag
var blott en slaf för lifvet. Jag kunde blifva make, fader, åld-
ring, men hela tiden från vaggan till grafven, hade jag känt
mig dömd. Tillintetgjord, insnärjd och missmodig, hade jag
stundom frågat mig: Kan icke min belägenhet ändock slutligen
vara Guds verk och tillkommen för ett visst ändamål, och är
icke i sådant fall underkastelse min plikt! En strid hade i
själfva verket pågått i mitt sinne en lång tid mellan det klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
