Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Covey, negertuktaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 104 —
men vid framkomsten till skogsgrinden råkade jag snart i ett
svårt bryderi. Djuren blefvo rädda och rusade vildt in i sko-
gen, dragande vagnen i full fart mot träd och öfver stubbar
samt slängande den af och an p.å ett alldeles förskräckligt sätt.
Under det jag stretande höll fast i repet, väntade jag hvarje
ögonblick att krossas mellan vagnen och de väldiga träden,
bland hvilka de så ursinnigt skenade fram. Efter att haf-
va sprungit så i tlera minuter, tvungos slutligen mina oxar att
stanna vid ett träd, mot hvilket de rusade med stor våldsam-
het, stjälpande omkull vagnen och snärjande in sig hland alle-
handa unga träd och buskar. Genom stöten slungades öfver-
vagnen åt ett håll och‘hjulen med underredet åt ett annat, och
allt var i den största förvirring. Där stod jag’ nu, alldeles en-
sam i en tät skog för hvilken jag var främmande, med min
vagn kullstiälpt och sönderslagen, mina oxar insnärjda, vilda
och ursinniga och med blott min totala okunnighet att tillgå
för att hringa reda i all denna förvirring.
Efter att hafva stått stilla i några minuter och betraktat
förödelsen, icke utan en förkänsla af att detta bekymmer skulle
draga med sig andra ännu svårare, tog jag’ ena ändan af öfver-
vagnen och lyfte den med uppbjudande af all min styrka upp
mot axelträet, från hvilket den våldsamt bortslungats, och efter
mycket dragande och slitande lyckades jag få öfvervagnen på
sin plats. Detta var ett betydande steg ut ur svårigheterna och
ökade mitt mod att taga i tu med det som återstod att göra.
Vagnen var försedd med en yxa, ett verktyg med hvilket jag
blifvit väl förtrogen på varfvet i Baltemore. Med denna högg
jag ned de huskar hvari mina oxar voro insnärjda och kunde
åter fortsätta min färd, med hjärtat i halsgropen af fruktan, att
oxarna på nytt skulle få i sina oförnuftiga hufvud att göra bock-
språng’ ännu en gång. Men deras lekfullhet var öfver för till-
fället, och de skälmarna rörde sig nyktert och sansadt, som om
deras uppförande hela tiden varit naturligt och exemplariskt.
Då jag nådde den del af skogen, där jag varit dagen förut och
huggit ved, fyllde jag vagnen med ett tungt lass såsom en bor-
gen mot en ny kapplöpning. Men en oxes hals är lika stark
som järn. Den trotsar vanliga bördor. Tam och foglig till den
grad, att det öfvergått till ett ordspråk, när han är väl fostrad,
är oxen det mest elaka och ohandterliga djur, när han blott
är till hälften tamd under oket. Jag såg i min egen belägenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
