- Project Runeberg -  Om skriftliga bevis såsom civilprocessuelt institut /
163

(1887) [MARC] Author: Ernst Trygger
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

163-

saga i och för sig skulle sakna vitsord1). I följd häraf hålla vi före,
att bestämmelsen i § 24 Utsökningslagen bör så tolkas, att
vittnes närvaro vid erkännandet af fordringshandlingen inför notarius
publicus visserligen fordras, för att lagsökningsmålet icke skall
förklaras tvistigt, men är utan hvarje betydelse i fråga om det
vitsord, som kan tillerkännas en skriftlig utsaga af notarius publicus.

Härmed hafva vi, nått gränsen för redogörelsen om det
vitsord, som tillkommer en i offentlig handling innehållen utsaga2).
Innan vi gå till undersökningen af den privata skriftliga utsagans
bevisvärde, hafva vi dock att fästa uppmärksamheten på det
ytterligare undantag från 1734 års lags uppfattning, enligt
hvilken s. k. betjentes skriftliga utsaga saknade vitsord, som gjordes
genom bestämmelsen i Kongl. Förordningen den 10 Augusti 1877
§ 3, enligt hvilket lagrum intyg af två ojäfviga stämningsmän
gäller som fullt bevis, att delgifningen blifvit så verkstäld, som
intyget innehåller.

Hvad derefter privata personers skriftliga intyg angår, kunna
vi inskränka oss till att hänvisa till hvad i det föregående3),
derom sàgts. Endast det bör här tilläggas, att bestämmelserna
i 14 kap. 4 § Rättegångsbalken och 69 § Konkurslagen torde
böra dertill föranleda, att en af två ojäfviga personer4) bestyrkt
afskrift, i det fall att originalet ej kan företes eller vittnena på
■ed höras, bör oaktadt bestridande anses riktig5) lika länge, som
en af dylika personer bestyrkt underskrift anses äkta, detta dock
under det ytterligare vilkor, att det blott är fråga om att
konstatera originalets tydliga innehåll.

’) Jfr dock Svea Hofrätts Bref till Magistraten i Stockholm angående
Notarii Publici göromål och attester den 14 December 1682. Se ock Lagüs
a. a. s. 35—36.

2) Hvad om inländska handlingars beviskraft sagts, gäller ock i regel
om utländska myndigheters skriftliga utsagor. Jfr rättsfall i N. J. A. IV s. 28.

3) S. 69, 70, 107, 108. Jfr rättsfall i N. J. A. II s. 28 och III s. 149.

*) Rättens betjente äro i detta afseende tydligen åtminstone likstälde med
enskilde; något företräde kunna vi ej ge deras intyg, såvida de ej höra till de
i § 24 Utsökningslagen uppräknade funktionärer (möjligen bör åt
stämningsmäns intyg äfven om annat än delgifningar ett visst företräde tilldelas).

s) Jfr rättsfall i N. T. II s. 300.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:17:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skriftliga/0173.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free