- Project Runeberg -  Om skriftliga bevis såsom civilprocessuelt institut /
112

(1887) [MARC] Author: Ernst Trygger
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

112-

heten som skriftjemförelsen, har icke skäl att beklaga sig, om hans
bestridande af äktheten lemnas obeaktadt.

Beträffande åter frågan, om motparten kan anses skyldig att
inför domstolen eller sakkunnige egenhändigt skrifva något, som
sedermera skulle tjena såsom medel för jemförelse af handstilen,
synes det oss, som om den svenska rätten öfverensstämde med
O. P. O deri, att någon dylik skyldighet icke åligger honom. Det
torde ock kunna dragas i starkt tvifvelsmål, om ett stadgande,
hvarigenom i fråga varande förpliktelse faststäldes, de lege ferenda
vore att förorda.

Hvad vi i det föregående yttrat med afseende på frågan om
den privata handlingens äkthet, har sin egentliga tillämpning
blott på en i • hufvudskrift företedd handling. Framlägges endast
en afskrift och ifrågasattes originalets äkthet, kommer den, som
åberopar den skriftliga handlingen, ingalunda lika lätt ifrån saken.
Icke ens om motparten sjelf är den förmente utfärdaren af
handlingen, kan denne anses skyldig att bestämdt förneka eller erkänna
originalets äkthet, utan han kan fordra att, innan han yttrar sig
derom, få se handlingen. Förnekar han emellertid äktheten, så
torde han icke göra detta under det i 22 kap. 13 § Strafflagen
stadgade ansvaret. Erkänner han visserligen, att han underskrifva
en handling, sådan som den i fråga varande, men derjemte påstår,
att densamma sedermera undergått förändring, och att afskriften
är en afskrift af det sålunda förändrade originalet, så är det den
andra partens sak att föra bevis derom, att så icke är
förhållandet. Detta bevis är synnerligen svårt och torde oftast kunna föras
endast genom intyg af myndighet eller beedigade vittnesutsagor,
att originalet vid afskrifvandet noga undersökts och saknade
hvarje spår af förändring i det uppgifna afseendet. Ett
lämpligt medel att få afskriften, hvad äkthetsfrågan angår, likstäld
med originalet, är, att handlingens utfärdare tecknar ett erkän-

’) Att den privata handlingens äkthet icke p resumeras blir a £ Bt-or
betydelse, då gäldenär betalar en skuld, som af borgenären på annan
transporterats. Jfr rättsfall i N. T. V s. 319.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:17:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skriftliga/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free