Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från ”Ladans” första dagar - 4. Albert Lichtenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till skådespelare. Men det var just hvad han
icke var. Hans figur var obetydlig, hans gång
af tidig sjukdom vacklande, och hans ansikte, som
bar en utpräglad judisk stämpel, var icke
egentligen fult, men vanpryddes af ett eldmärke som
sträckte sig öfver hela kinden. Dessutom led
Lichtenberg af en när- och svagsynthet, som snart
öfvergick till nästan blindhet. Men trots alla
dessa kroppsliga skavanker trodde sig vår gamle
Albert ändå kunna blifva en Garrick på svensk
scen. Till lycka för den djärfve fantasten ägde
han en liten fäderneärfd förmögenhet, hvilken,
förvaltad med israelitisk omtanke, räddade honom
från att någonsin komma i den förolyckade
skådespelarens misère.
Efter att ha försökt sig under ett par år vid
Svenska teatern i Helsingfors samt vid det
Åhman-Anderson-Pousetteska sällskapet, kom han till
Mindre teatern, då denna öppnades af hrr
Josephson och Ahlgrenson. Lichtenberg och Josephson
voro goda vänner, och teaterchefen aktade vännen
såväl för hans gedigna kunskaper som ock för
hans ordentlighet, men någon användning för
hans »talang» fick han sannerligen icke. Den
enda roll, hvari man kan säga att Lichtenberg
gjorde lycka under denna tid, var såsom den
genomkomiske pianoläraren uti »Herrskap och
tjänstfolk». Publiken, i synnerhet på läktaren,
skrattade så den storgrät — men Albert var icke nöjd
med den omedvetna framgången — han var arg.
Lichtenberg fann sin ställning mer än tryckt
vid teatern, så mycket mer som han ständigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
