Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I dåligt sällskap - II. Problematiska naturer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
??
hade reda på två egenheter hos honom, hvilka
de gjorde sig till godo för sitt grymma skämt.
Den ena var, att han ständigt mumlade något
för sig sjelf, utan att någon menniska kunde
urskilja ett ord i hans haranger; orden
fram-strömmade som bäckens oroliga sorl, och
därvid voro de dunkla ögonen fästa på åhöraren,
för att liksom i dennes själ söka inprägla det
långa talels ofattliga mening. Man kunde leda
gubben som en maskin; det behöfdes därför
blott att någon af de sömniga, långrockade
kom-missionärerna ropade honom till sig och stälde
en fråga till honom. »Professorn» ruskade på
hufvudet, fäste tankfullt sina urblekta ögon på
frågaren och började mumla någonting
svårmo-digt och ändlöst. Den, som tillkallat honom,
kunde härvid lugnt gå sin väg eller till och med
insomna: vid uppvaknandet skulle han i alla fall
finna framför sig samma sorgliga figur, som
alltjämt frammumlade sitt stilla, obegripliga tal.
Men det förstås af sig själf, att detta icke var
tillräckligt för att intressera hans plågoandar;
för dem grundade sig den hufvudsakliga effekten
på det andra utmärkande draget i professorns
karakter. Den olycklige kunde icke likgiltigt
höra, att man omnämde hugg- och stickvapen;
då hans vältalighet nått sin högsta punkt, reste
sig derför vanligtvis åhöraren upp från marken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
