Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den, som nu hörde Anders Johan tala, log
icke, därför att han kallade sig gammal. Därtill
var hon själf för ung. Ej heller trodde hon annat,
än att Anders Johan alltid skulle tänka som nu.
Hela lifvet skulle han arbeta för sina barn, och
när han en gång blef gammal, skulle han dö, utan
att någonsin ha haft en annan tanke. Just genom
att hon kände så, gjorde hon utan att veta det
Anders Johan godt. Han fick tala, så länge han
ville, och stundom är detta just, hvad sorgen
be-höfver. Elsa hvarken afbröt eller störde honom.
För första gången fick hon se in i en verklig sorg,
och hon var full af tacksamhet och undran som
inför en stor och oväntad gåfva. Hela tiden satt
hon och tänkte, att just så hade hon drömt sig
lifvet, och sådant var det.
Så sutto de, till dess att Magnus kom hem
från kyrkan och med honom Brita, hans hustru.
De voro gamla båda, och vänner hade de varit med
Anders Johans föräldrar, som båda lågo på
kyrkogården, ej långt från den plats, där hans hustru
nu var begrafven. De bjödo gästen vara välkommen,
och Anders Johan stannade där ända till aftonen.
På eftermiddagen satt han ensam med de gamla,
och Elsa hade gått för att se till barnen och huset,
där husmodern var död. Då hände det, att innan
Anders Johan gick, hade det klarnat för honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
