Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
13. Den, som går så långt i galenskap, at han vägrar at lyda
nationens lagar, han skal ut af nationen, till dess han bättrar sig.
14. Emedan allt samfund utan myndighet är icke allenast
ostadig och vanskapelig, utan ock gemen; fördenskull at vår nation må
få heder och värdighet, måste hvar och en, som antingen blir frågad
om något eller befalles af Curator förklara sig öfver något, med blott
hufvud, anständiga ord och åthäfvor handtera saken.
Som man ser bestå nationslagarna nästan uteslutande
af straffsatser och motsvara derför föga nutidens begrepp
om stadgar för ett dylikt samfund. Att dessa strafflagar
dock varit på sin plats såsom naturliga konsekvenser af
tidernas vildhet i seder och lynne, framgår flerestädes af
protokollen. Så öfverbevisades år 1683 Christian Schult och
Lukas Swab om att de »dragit en penal[1] med sig ned i
ett gement hus och låtit för gemena folk penalisera»,
hvarför de jemlikt 4 punkten dömdes böta 2 daler. År 1689
pliktfäldes nationens notarie för det han gifvit en penal en
örfil. Samuel Winding hade år 1691 på sin kammare illa
behandlat en novitie, emedan han gjort en »ringa och
snöplig servitut». Monsieur Axstrupius bötfälles år 1693 försitt
»otijdiga tal och för han intet ville parera då nationen var
församlat». Våra häfder från denna tid hafva tyvärr till
och med ett dråp att omtala. Magister Bartholdus
Aquilonius, prestson från Löderup, blef nemligen 28/6 1687, en
söndagsafton, på sin egen kammare med värja till döds
genomstungen af magister Cornificius Ibinsulanus[2], som till
på köpet var nationens kurator. Dråparen räddade sig genom
flykt till utlandet, medtagande nationens tillhörigheter,
derbland dess första protokollsbok. Men oaktadt den beklagliga
råhet, hvarom sådana dåd bära vittne, förete handlingarna
mångenstädes bevis på det ädlaste hjertelag och det mest
uppoffrande kamratsinne. Om en landsman blef sjuk,
egnade nationsbröderna honom den ömmaste vård. När han
dog, följdes hans stoft med ståt till grafven, der ofta verser
utdelades. Ej sällan hedrades hans minne med en solenn
sorgefest. Var han torftig och utan hjelpmedel, vädjade
han aldrig förgäfves till landsmännens hjertan. Äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
