Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårdkarlar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Varingar.
WürnanKi.
363
slutet af elfte århundradet började många hellre
välja den långa sjövägen, samt styrde på sina
långskepp genom kanalen, förbi Frankrikes och
Spaniens kuster, genom Niorvasund in i Medelhafvet
opp till Grekiska archipelagen, och vidare fram
genom Hellesponten till den Byzantinska
hufvudstaden. Denna väg färdades isynnerhet de
Norr-ske Väringarne; men vägen genom Byssland,
såsom den äldsta, ginaste och vanligaste, togo
gemenligen alla, som från Sverige drogo till det
Grekiska kejsareriket. Från Sverige hafva väl
ock de förste och en lång tid de fleste Väringar
varit, i det, genom Ryska rikets stiftande af
Varägerne, en nära gemenskap grundlades emellan
detta rike och det gent emot liggande Svea välde,
så att icke blott hjelpsändningar härifrån ofta
gjordes till de Ryske storforstame, men enskilde
äfven i mängd färdades öfver till sina landsmän i
Gardarike, genom hvilket rike de hade en öppen
väg fram till Miklagård. Så öfliga voro
utvandringarna till den rStora Staden," och så ofta
inträffade, att de utvandrande, lockade af
Österlandets behag och de tillfällen der öppnades dem till
anseende, lycka och välstånd, qvarstannade och
satte sig ned i det Östromerska kejsaredömet, att
Götha rikes män funno nödigt intaga i sin lag det
stadgande, "att ingen man måtte arf taga, som i
Grekland sitter." Efter medlet eller mot slutet af
elfte århundradet ökades mycket Väringarnes bop
genom utflyttningar från Britannien, ty då hertig
Wilhelm af Norrmandie, sedan ban genom
vapenmakt banat sig vägen till Englands tron, behandlade
bela landet såsom sin egendom, föll detta ok sig
odrägligt för Englands folk, isynnerhet för de i stor
mängd der bosatte Skandinaver, hvilka voro vane
att styras efter andra grundsatser, och som i
mycket bade bibehållit sin gamla sjelfrådigbet, i
enlighet hvarmed de betraktade sin egendom såsom
en odaljord, hvaröfver de sjelfve och ingen
annan kunde vara herre. Många (lydde derföre ur
riket, en del för att söka fremmande hjelp, och
återkomma lill förnyad strid; men andra,
isynnerhet sädana, som voro i ungdomens blomstrande
vår, begåfvo sig till Constantinopel’ i
Väringa-tjenst bos den Grekiske kejsaren. Detta är
anledningen, hvarföre Byzantinske skriftställare från
tolfte och de följande århundradena, när de tala om
Väringarne, säga, att de till större delen voro
Engelsmän, komne från Brittanien, och alla
beväpnade med stridsyxor. De fleste bland dem hafva
tvifvelsutan tillhört ätterna af de i England
talrikt bosatte Skandinaver, af hvilka mänga, då de
i^ke ville fördraga det hardt tryckande
Norrmanniska öfverväldet, och ulan framgång sökt att
bekämpa det, togo sitt nordiska vapen, stridsyxan,
i banden, och drogo öfver hafvet bort till det
Grekiska kejsareriket, der de, såsom böraode till
samma folkstam, och till striden beväpnade med
lika vapen, blefvo upptagne i Väringarnes trupp,
och med densamma föreoade. Denna trupp
fort-bestod ända till medlet af femtonde århundradet,
då Constantinopel eröfrades af Turkarne, och det
Östromerska kejsareriket gick under. Redan långt
förut hade likväl för det mesta utvandringarna
från så väl Skandinavien, som från de brittanniska
öarna upphört, så att de tvenne sista
århundradenas Varingar väl till större delen endast voro
ättlingar af dem, hvilka förut bosatt sig i det
Grekiska riket. Ännu vid kejsaredömets undergång
bibehöllo emellertid Väringarne sina fäders seder
och språk.
TKrJeuiKn kallades under medeltiden bär i
norden ett eget slags löftesmän, hvilka vid de flesta
politiska fördrag och afhandlingar emellan stater
eller regenter plägade ingå en viss gemensam
borgensförbindelse för överenskommelsernas
noggranna uppfyllande ä ömse sidor. Dessa s. k.
värjemän, hvilka egentligen förut omtalas omkring
början af 1300-talet, och sedan nästan alltid
förekomma ända till 1500-talet, utgöra ett af de
många bevis häfderna förete på de mäktige
her-rarnes oaflåtliga sträfvan att kringskära
konungamaktens anseende och, så snart regenternes
svaghet underlättade försöket, upphäfva sig till på sätt
och vis förmyndare för sjelfva konungaväldet. De
försäkringar en regent afgaf vid en afhandling
med en främmande makt, voro dessa äfven
bekräftade genom de högtidligaste löften och de
heligaste eder, ansågos dock ingalunda pålitliga,
så vida icke tillika ett visst antal af landets
förnämste andlige och verldslige herrar ansvarade för
förbindelsernas uppfyllande, och ganska ofta
för-bundo derföre Värjemännen sig skriftligen, att i
den händelse deras konung icke till alla delar
fullgjorde de(, hvartill ban ban sålunda förpliktat
sig, skulle de med gemensam makt (vinga bonom
dertill, och, ehuru bans lagliga undersåter, i
sådant fall behandla bonom såsom en uppenbar
fiende. Flera exempel visa äfven nogsamt att ett
sådant för konungamakten kränkande förhållande
kommit till verkställighet, äfven då landets sanna
väl kunnat fordra den ingångna
överenskommelsens upphäfvande.
Wärnu, annex till Grebo, är beläget i Bankekinds
härad, ’2 mil S.O. från Linköping. Marken är
mestadels bergaktig och ojemn; jordmånen mest lera.
I socknen ligga: Herrsater, 3J mtl. säteri, och
Rerstio koppargrufvor (båda förut beskrifna), samt
W ärnat, 1 j mtl. berustadt säteri. Socknen
innehåller hemman, med 950 inbyggare på en
areal af 9,442 tunnland, hvaraf 880 äro ’sjöar
och kärr.
lläriiaiiäs, en betydlig egendom inom Halltorps
socken, är belägen vid Östersjön och Kalmare sund,
3 mil ifrån Kalmar och 6 mil ifrån Carlskrona,
vid stora vägen emellan dessa städer. Godset
består af I mil. säteri, med underlydande 9 mtl.
säteri-ladugård och 13 J mtl. frälsehemman.
Gården beboddes år 900 af Mörejarlen Bagvald
Östens-son, samt år 1000 af Sven Håkansson jarl, Olof
Skötkonungs svåger. Den tillhörde sedermera
Wasa-ätten, och ärfdes af konung Gustaf I, hvars
gemäl och barn här vistades år 1541, då
konungen uppehöll sig i Brömsebro, för att i egen
person underhandla med konung Christian III i
Danmark. På eu åkerlycka vid landsvägen ej långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
