Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viga lik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
344 Vult von Steijern.
WMrtxburgs erttfring.
under ett gemensamt general-tull-arrende,
utnämndes ban till sekreterate vid denna societet, hvilken
syssla ban sedermera fortfor att sköta uti aderton
är, derunder uppböjd 1743 uti adligt stånd.
Befordrades 1744 till assessor i kommers-kollegium,
och 1747 till kommerseråd. Sistnämnda år blef
ban utsedd att afgå till England såsom Svensk
minister; men nödgades för enskilda
bushållsom-ständigbeter undanbedja sig detta uppdrag.
Utnämndes 1751 , vid konung Adolf Fredriks
kröning, till riddare af N. 0., samt fick 1762 titel af
bofkansler. Samma år blef ban kommendör af
N. 0., och förordnades sluligen 1767 till president
i kammar-revisionen. Utom de ordinarie embeten,
som ban alla på det berömligaste sätt förvallade,
blefvo äfven tid efter annan åtskilliga extra ganska
maktpåliggande förrättningar honom anförtrodda.
Så satt han såsom ledamot uti icke mindre än 24
olika kongl, kommissioner eller serskild|a utskott,
uti hvilka bögst vigtiga ärenden, röraode bandeln
och finansverket, undersöktes och utreddes, samt
hvaruti gemenligen största delen af arbetet föll på
hans lott. Utom allt detta bade han af konungen
i uppdrag att allt framgent fortsätta de
uträkningar af rikets årliga handelsbalanser, hvilka ban, då
ban ännu var sekreterare vid
general-tull-arrende-societeten, af egen fri drift bade påbörjat, och
hvilket särdeles vidlyftiga samt mödosamma arbete
ban äfven fortsatte ända till två år före sin död.
Dessutom satt ban såsom fullmäktig uti nyssnämnda
societet ifrån år 1747 till 1765, då densamma
upplöstes. Äfven var han ledamot af riksens
ständers sekreta utskott, under 1756, 1761 och 1765
årens riksdagar. Denne arbetsamme och
förtjenstfull medborgare afled hastigt af slag den 6 Juli
1767. Dennes sonson,
Vult von Steijern, Henrik Sebastian* son
af assessorn i kommers-kollegium, Gustaf Vult von
Steijern, föddes d. 10 Sept. 1768, och blef, efter
inhemtade studier samt flera sjöresor, år 1783
utnämnd till fänrik vid Sveaborgs-eskadern af
arméens flotta. Bivistade kriget i Finland åren 1788
—1790, hvarunder ban deltog i det sistnämnda år
hållna sjöslaget vid Högland, samt i det stora
slaget vid Svensksund, då ban visade sådan käckbet,
att ban erhöll den till åminnelse af denna bragd
serskild slagna guldmedalj. Utnämndes vid samma
tid till löjtnant, och befordrades 1794 till kapten
vid flottan. R. af S. O. 1800. Utnämndes
sedermera till kapten vid Ostgötba
lifgrenadier-re-gemente, samt 1803 till major och öfveradjutant
hos konungen, i hvilka befattningar ban
tjenstgjorde till år 1807, då ban, på egen begäran,
erhöll afsked ur krigstjen«ten. Är 1810
förordnades ban att vara kassadirektör vid en del af
Götha kanalbyggnad, och hade de följande tvenne
åren i uppdrag, att såsom kronans ombud deltaga
i de jordliqvidationer, hvilka i och för
kanalanläggningen kunde ifrågakomma, hvarefter ban ären
1822—182 4 hade att ombesörja aftappningen
af den stora Dagsmåssen. K. af W. O. 1824.
Förordnades året derpå att vara ordförande i
Wadstena kurbus-direktion, samt 1826 till ledamot och
vice ordförande i Wadstena hospitals-direktion.
Upphöjdes år 1832 i friherrlig stånd. Afled d.
29 Fehr. 1844. Ätten härstammade från
Stejer-mark, och bar bildat namnet efter denna härkomst.
1%’iirtzburgs eriifrinc*. Den rika, vid östra
sidan af Mainzfloden liggande staden Wiirlzburg,
som var hufvudorten i Frankiska kretsen, och säte
för en katholsk erkebiskop, hvilken tillika
herrskade såsom furste öfver hela kringliggande
nejden, blef den 8 Oktober 1631 skådeplatsen för
en af Svenskarnes berömdaste bragder under den
store Gustaf II Adolf uti Tyska trettioåriga
kriget. Vid ryktet om konungens annalkande, hade
erkebiskopen tagit till flykten, samt lemnat staden
och slottet att försvaras af en ryttmästare vid
namn Keller, med en besättning af 1500 man.
Då Gustaf Adolf uppfordrade den illa befästade
staden, gaf Keller ett vägrande svar. Svenskarne
bröto utan svårighet in uti malmarna, men bunno
icke för det infallande mörkret att angripa sjelfva
staden. Inseende likväl omöjligbeten att längre
kunna försvara densamma, begagnade Keller den
påföljande natten, för att med sina trupper gä
öfver till det på andra sidan strömmen lisgande
slottet. Honom följde de flesta munkar och
nunnor, samt flere af borgerskapets fruntimmer,
medförande en mängd dyrbarbeter och reda penningar.
Morgonen derpå öfverlemnades staden åt
Svenskarne. För att äfven i dessa trakter ega någon fast
stödjepunkt, beslöt Gustaf Adolf, att till hvad pris
som helst bemäktiga sig detta slott. Saken bade
dock många svårigheter. Borgen var belägen på
en brant böjd, och, efter tidens sätt, icke illa
befästad, dessutom hade den af den rike
erkebiskopen blifvit försedd med proviant och
krigsförråder för ett helt år. Redan att komma öfver
floden var ingen lätt sak, ty Keller bade dels
sönderhuggit, dels till andra sidan öfverför! alla
båtar, och dessutom sprängdt tvenne hvalf af den
öfver strömmen ledande bron. Frän det höga
fästet riktade han obehindradt sina kanoner åt alla
sidor, och endast med möda knnde Svenskarne
bland stadens byggnader vinna skydd för de
öfverallt nedfallande kulorna. Till råga på
svårigheten ankom den underättelsen, att Tilly med sin
nya krigshär skyndade till fästningens undsättning.
Gnstaf Adolf beslöt derföre att sjelf så mycket
ifrigare skynda med anfallet. Plankor kastades
öfver de sprängda brohvalfven, och Skottarne fingo
befallning att pä denna smala och vådliga väg
springa öfver till andra sidan. Ett förfärligt
kulregn mötte de framryckande, och tvenoe bröder
Ramsay, hvilka gingo i spetsen för sina landsm.in,
störtade genast dödligt sårade till jorden. Dä
Skottarne kommo till plankan, som låg nära
tjugofyra alnar bögt öfver floden, hisnade de, icke
för kulorna, utan för den vådliga spången, och
ville tillbaka. Emellertid bade det lyckats
konungen att erhålla båtar, och att pä delta sätt till
andra stranden öfverföra åtskilliga trapper, hvilka
derstädes skyndsamt uppkastade förskansningar, och
med de efterkommandes hjelp återdrefvo ett från
fästningen företaget utfall. Svenskarne, dristigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
