Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viga lik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wingård.
WlngKf.
315
dömen lade boDom pä sjuksängen, och betydligt
försvagade bans fysiska utveckling, omintetgjorde
denna plan, och bestämde bonom för
lärdomsvägen. lians framsteg bärpà voro hedrande och
mindre vanliga. Sä blef ban redan vid femton
års ålder studeDt i Upsala, vid tjugotvå års ålder
filosofie magister och bibliotbeksamanuens vid
gymnasium i Götheborg, samt i början af år 1805,
då ban blott var något öfver tjugotre år gammal,
adjunkt och straxt derefter lektor vid nyssnämnda
gymnasium. Redan 1810, således i sitt
tjugonionde år, hugnades han med professors namn,
beder och värdighet. Sedao ban om bösten 1817
blifvit prestvigd, och följande året tagit
pastoralexamen, erböll ban genast, med nästan enhällig
kallelse, första rummet på biskopsförslaget inom
Göthehorgs stift, hvilket efter bans fader blifvit
ledigt, och besteg derpå i sitt Irettiondesjunde år
denna biskopsstol. Samma år promoverades ban
i Upsala till theologie doktor primus. Vid
erke-biskopsledigbeten 1837 blef ban, jemte Wallin och
Franzén, uppförd på lörslaget, i andra rummet,
och sedan den dä utnämnde Wallin, nästan före
embetets tillträdande, med döden afgått, kallades
Wingård af alla domkapitel i riket, samt af
er-kestiftets presterskap enhälligt till första rummet
pä nytt förslag, tillika med Franzén och Tegnér,
samt utnämndes d. 23 September 1839 till Svea
rikes erkebiskop och prokansler vid Upsala
universitet. Sedan ban, jemte sin äldre broder, år 1799
blifvit uppböjd i adligt stånd, uppträdde ban vid
1809 års märkvärdiga riksdag på riddarhuset
såsom ledamot af adeln. Blef 1818 ledamot och 1824
kommendör af N. 0., samt utnämndes 1841 till
andlig ledamot af Serafimer-orden. Efter att år
1844 hafva förrättat konung Carl XIV Johans
jordfästning och konung Oscars kröning, erböll
ban af den nye konungen utmärkelsen af ett
ytterst dyrbart, rikt briljanteradt erkebiskopskors.
Känd för en grundlig klassisk lärdom, kallades af
Wingård till ledamot af en mängd inländska och
utländska lärda sällskaper, deribland vitterhets-,
historie- och antiqvitetsakademien,
vetenskapsakademien och Svenska akademien, hvars
direktörsplats ban vid dödsstunden innehade. I förening
med grefve M. Rosenblad stiftade ban 1835 Svenska
missions-sällskapet, och blef 1841 ledamot af
bibelkommissionen. År 1850 sammanvigde ban
kronprinsen Carl och kronprinsessan Lovisa. Erkebiskop
af Wingård bade aili t rän sin barndom icke njutit
Dågon varaktig hälsa; men den egentliga och
närmaste dödsorsaken var likartad med den, som så
bastigt bortryckte bans närmaste företrädare på
er-kebiskopsstolen, nemligen en förkylning i Upsala
domkyrka vid magisterpromotionen. Genom den
sjakdom, hvaraf han då angreps, brötos bans
lifs-k ra It er. Väl återvände ban än en gång till
hufvudstaden och återtog sin talmansklubba vid den
der pågående riksdagen; men sàg snart sin
verksamhet tidt och ofta afbruten af förnyade
sjuk-domsanstötar, hvilka nödgade honom att alldeles
öfvergifva riksdagen och hufvudstaden, för att i
hemmet och lugnet söka återbemta sig. Der träf-
fades ban af döden d. 19 September 1851.
Såsom biskop och erkebiskop åtnjöt af Wingård
städse ett oinskränkt förtroende och tillgifvenhet
af presterskap och skollärare. Hans
Prestrnöles-handlmgar, till största delen af honom författade,
väckte en allmän beundran, och togos af Tegnér
till mönster. De innehöllo, bland annat,
öfver-sigter öfver den nyare litteraturen, ej blott den
tbeologiska och filosofiska, utan äfven i nästan
alla öfriga vetenskaper. Han bar, otom dessa,
från trycket utgifvit ett band Andliga Tal, samt
en stor mängd Predikningar och Orationer,
äfvensom en Öfversigt af Kristna Kyrkan» historia.
Såsom talare var erkebiskop af Wingård en af vår
samtids starkaste improvisatorer. Uttrycken voro
träffande, sammanträngda, ehuru dock icke
rapsodiska, utan genom de enklaste öfvergångar
naturligt och behagligt förenade, ofta med sprittande
genialitet och klassisk finbet. Hans
övertalningsförmåga, snart sagdt oemotståudlig, när han ville
det, gjorde bonom synnerligen fruktad af alla sina
motståndare, fläns vältalighet blef ock icke
endast begränsad af modersmålet; Romarens språk
var nästan bans andra tungomål, och bans latin
särdeles utmärkt, hvarförutan han nti flera af de
moderna språken var mera än de flesta
hemmastadd. Hans politiska tro, bittert och på många
olika sätt ofta angripen, kunde aldrig bringas att
vackla. En ovilkorlig försvarare af den
monarki-ska principen, och afsagd fiende till hvarje
brådstörtad ombvälfvning, ansågs han af många
alltför stationär, och det samtycke ban någon gång
gaf till tidsenliga förändringar, förmodades oftast
ej vara uppriktigt. Hans bestämda upträdande emot
det parti, som 1823 började resa sig, och efter
1834 fick större fart, var för detta så störande,
att det ådrog bonom på mänga håll ett bittert
bat. Såsom riksdagsman och sitt stånds talman
var bans inflytande ganska stort; på slutet
alldeles utomordentligt. Man kan säga, att ban vid
de sista riksmötena belt och hållet bestämde
presteståndets beslut i de flesta frågor. Kanske bar,
under de sednaste trenne decennierna, ingen bland
landets lagstiftare på riksärendenas gång utöfvat
ett så vigtigt och långvarigt inflytande, som ban.
Denna stora makt ådrog bonom visserligen mänga
afundsmän, motståndare och fiender, hvilka dock
hvarken genom misstydningar eller botande faror
förmådde rubba bonom ett hårsmån från sin
före-satta bana, så att ban i fullaste mått förtjenade
det epitet, honom tillades: Den Ovikelige.
Uingiif. d. v. s. vängåfva, kallades i fordna
tider de skänker, som af fränder och vänner
plägade efter bröllopen gifvas åt ett nygift bjonelag
till dess första bosättning. Gemenligen gaf man
något bemkreatnr, såsom oxe, ko, får, svin, gås,
böns m. in., stnndom äfven hund eller katt. Mera
sällsynt var det att guld, silfver eller andra
dyrbarbeter gåfvos i vingäf, hvarmed meningen synes
hafva varit mindre att lemna något af synnerligt
stort värde, än att visa ett litet prof af
vänskapen mot de Dygifta. Vingäf var äfven till en de
att betrakta såsom någon ersättning för den rik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
