Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Weidenhayn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wifolka.
Wlgarf.
299
baka skedda nedsättning nti några af de härliga
dalar, hvilka äro belägna mellan alperna af det
inre Scbweitzerland. Stor, nästan till historisk
visshet öfvergående sannolikhet bar den meningen,
att nti vikingafärdernas fasa väckande tidehvarf en
nordisk vikingaflock kommit en gång ända ned till
dessa trakter och slutligen för alltid slagit sig ned
der, dä den fann landet obebygdt och liknande
fädernebygden. En af våra äldsta forndordiska
sagor förtäljer om Ragnar Lodbroks söner, hnru
de kommo ända till ett ställe, som hette
YVtftls-botg, der höfdingen, som rådde för borgen, hette
Wiftlt, och efter honom bade borgen sitt namn.
De intogo och förstörde fästet. Uti Waadtland i
Schweitz ligger äfven ett slott, som ännu i dag
bär namnet Wifliiburg, och i Scbweitziska
forn-häfder berättas derom, att detsamma omkring år
605 på ruinerna af den gamla staden Aventicum
blifvit uppfördt af en grefve Vivilua, som gifvit
det namn efter sig.
Wrifolka, ett härad af Linköpings län,
innehåller 8 socknar inom 5 pastorater, nemligen:
Vestra Harg, Östra Tollstad med Sya, Weta med
Wiby, Normlösa med []ärberga samt Mjölby.
Häradets tingsställe är vid Mjölby gäslgifvaregård.
Häradssigillet visar en slaga och en tjuga korvis
lagda. Hemmanens antal utgör 245 £ med 7,652
inbyggare på eu areal af 64,175 hemman, hvaraf
1,095 äro sjöar och kärr. Tillsammans med
Wal-kebo utgör Wifolka härad en domsaga.
Wifolka ocli Walkebo, ett kontrakt af
Linköpings stift, innehåller alla socknarne af Wifolka
härad, jemte socknarne Ny kil, Gammalkil,
Rappestad och Sjögestad, Wikingsstad och Ulrika. Af
dessa 10 pastorater äro 9 konsistoriell och 1,
Mjölby, patronelit. Kontraktets folkmängd
uppgår till 14,172 personer.
Wiforfts, ett jernbruk i Hamrånge socken, bar 4
härdar med 2,533 skepp:d 6 lisp:d privil. årligt
smide af eget eller köpt tackjern, hvarföre
hammarskatt utgår med 25 skepp:d 6 lisp:d 13
marker. Privilegierade manufaktur-smides-verkstäder
finnas bär, likasom ock vid Wiksjö brnk i samma
socken, men begagnas föga. Skeppar pä Gefle
och Stockholm. Disponent var år 1845 B. von
Schinkel. Smidesstämpel: D: S: med en krona
öfver och inom en cirkel.
Wlgarf (af Vig, strid, dråp) kallades i fordna
tider den skyldighet, som i främsta rummet
tillhörde en dråpen mans närmaste slägtinge att
ut-kräfva hämnden pä banemannen och dennes
närmaste slägt. Detta ansågs för det heligaste arf,
och alt uppfylla det åliggande, som detta arf
medförde, betraktades för en så helig förbindelse, att
den blef för alltid stämplad med vanära, som
lemnade en nära frändes död ohämnad; ja, man
finner till och med antecknadt, att söner icke en
gång funno tillständigt för sig att dricka graföl
och taga arf efter sin fader, innan blodshämnden
för honom blifvit utkräfd, om han fallit för en
annans hand. Sagorna hafva bevarat exempel af
dem, för hvilka blodshämnden varit en så helig,
oeftergiflig pligt, att de från den högsta norden
förföljt den undanflygande dråparen ända till
Konstantinopel , och der omsider med hans blod
utfordrat hämnden för sine fallne fränder. Bland de
många drag, våra gamla nordiska urkunder bevara
på den ifver, hvarmed uppfyllandet af vigarf
påyrkades, förtjenar följande att anföras, såsom
särdeles målande den allmänna sinnesstämningen i detta
hänseende. En man, Hall Gudmundsson, blef
dråpen af Mareks söner. Då Bard, den äldste af Halls
trenne bröder, någon tid derefter satte sig på Halls
plats, slog modren honom på örat, och förbjöd
honom att sitta der, till dess han hämnat brödrens
död. Detta dröjde icke dessmindre. Den tiden
var det sed, att man lade maten på bordet för
gästerne, ty man bade inga fat. En dag fanns
ingen mat framsatt för Halls trenne bröder.
Slutligen kom dock deras moder Thurida in med en
stor oiboge, och sönderdelsde den emellan dem.
Då de förundrade sig öfver denna anrättning, sade
hon: "Icke är deri något underligt; eder broder,
Hall, var en större man, och blef likväl
sönder-huggen, dock har jag ingalunda förmärkt att j
förundrat eder deröfver." Sedan lade bon en sten
till hvars och ens köttstycke, under yttrande, att
de ej voro bättre än stenar, då de icke
hämnades sin broder, utan endast gjorde sin slägt skam.
Då ändtligen redo bröderne genast bort och
nedlade en af Hareks fränder, till bot för Hall. Den
dräpnes närmaste arflagare bade dock alltid rätt att
påkalla sine öfrige fränders biträde vid
blodshämndens utkräfvande, om han ej ansåg sig nog 3tark,
för att kunna öfvervinna och fälla dråparen; men
då denne åter kunde härvid påräkna bistånd af sin
slägt, uppstodo på sådant sätt ofla dessa
förödande slägtkrig, då genom flera mansåldrar en
blodig fiendskap egde rum emellan tvenne ätter,
och å ömse sidor beständigt förnyade mord
alstrade en oupphörligen gällande blodshämnd.
Endast med blod kunde utgjutet blod i de äldsta
tiderna försonas, så länge Asaläran herrskade i
norden. Sådan var den allmänna åsigten, om ock
spår, redan i den äldsta Eddan, icke alldeles
saknas af annan möjlig förlikning. Sedan, då
kristendomen, försoningens lära, börjat ingjuta sin
mildare anda i lagstiftningen, kunde
blodsjiämna-ren försonas antingen med blod eller böter, efter
bens fria val. Lagarna, för svaga i början att
alldeles förbjuda den sedan århundraden tillbaka
obestridda rättigheten till sjelfbämnd, hvilken till
och med snarare betraktades såsom en belig
skyldighet, än som en rättighet, kunde endast
småningom undergräfva densamma, och genom vissa
föreskrifter söka uppskjuta densamma, eller
förhindra dess tillämpning. Så stadgade
Uplandslagen, att målseganden egde välja, antingen ban
hellre ville bämnas den dräpne, eller taga böter
för honom af dråparen. Westgöthalagen föreskref,
ott dråparen skulle, sedan det af honom begågna
mordet blifvit å tinget angifvet, genast såsom
fredlös fly från sitt bem till ödemarken, och ej visa
sig på bebyggda orter. Enligt Gottlandslagen
skulle med honom äfven bans närmaste fränder
flykta till skogen ander fyratio dygn. Man ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
