Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Weidenhayn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
278
Westfaliska freden.
Westfaliska freden.
Oxenstjerna. Med bonom ensam vexlade bon de
förtroligaste bref; uppmuntrade bonom till
ståndaktighet, och försäkrade bonom om sin orubbliga
tillgifvenhet. Mon yrkade pà fredens afslutande,
emedan bon tillräckligen insåg rikskanslerens
oumbärlighet så länge kriget varade. Derföre
uppdrog bon åt Salvius i hemlighet alt göra allt för
fredens återställande, och icke låta hindra sig af
några afseenden på mäktiga familjers hemliga
afsigter. Emellertid gick fredsverket blott långsamt
framåt, och det under tiden oafbrutet fortgående
krigets omskiftande öden måste nödvändigt utöfva
ett stort inllytände på underhandlingarne. I
November månad 1645 anlände till fredskongressen,
såsom ett nytt ombud från Österrike, kejsarens
gunstling, grefve voo Trautmansdorlf. Denne var
en allmänt aktad och älskad man, sä väl för sin
öfverlägsna klokbet, som för sitt redliga och
frid-älskande sinnelag. Han var, enligt allas
erkännande, den utmärktaste bland fredsombuden, och
blef snart den, som hufvudsakligen styrde
ärenderna, saml ledde dem med drift, måtta och
ömsesidig välmening, ända till dess det katholska
partiet, i anseende till denna bans oväld, nära
slutet af underhandlingen, lyckades aflägsna bonom
derifrån, såsom den der vore allt för eftergifven
för prolestaoterne. Uti fredsunderhandlingarna
deltogo ombud ifrån Sverige, kejsaren, Frankrike,
llo|Jand, Spanien, Venedig, påfven, samt dessutom
från hvarenda furste och riksstad uti bela
Tyskland. Det är alltså lätt att begripa, hvilken
otalig mängd af Ivister, som der skulle förekomma.
De som voro ense i ett, voro oense i ett
annat; hvarförutan den ständigt vexlande
krigslyckan oupphörligen förändrade ombudens anspråk.
Det borde också till deD tidens statskoast, att gå
tillväga med all möjlig bakslughet.
Underhandlingarne blefvo således både långvariga och
invecklade; den utförliga historien om dem utgör
äfven sex stora band in folio. Första och
förberedande frågan var, om kejsaren ensam skulle
föra Tysklands talan, eller om en hvar af de
mänga Tyska staterna skulle ega rält att bålla
eget sändebud vid fredsinölet. Kejsaren påstod
det förra, ty ban fruktade småstaternas afund, och
ville, i egenskap af bela Tysklands sakförare,
hafva ännu en anledning att anses såsom
Tysklands beberrskare. Sverige och Frankrike åter
arbetade häremot, ty de ville ej åt kejsaren inrymma
eo sådan öfvervigt, och räknade dessutom på
bistånd af de smärre Tyska staterna. Kejsaren sökte
sedermera hjelp från annat håll, nemligen från
Danmark, och föreslog derföre, att freden emellan
delta rike och Sverige skulle afslutas tillika med
den allmänna freden. Dertill nekade Sverige, ty
Danmark hörde ej till Tyskland, och kriget
emellan nämnda tvenne riken bade inlet sammanhang
med det trettioåriga. Nu sökte kejsaren vinna de
Tyska ombuden, genom att uppreta dem emot
ut-ländningarne Delta lyckades med några, men
misslyckades med de fleste. Den af Oxenstjerna
föranstaltade skriften: "Om Tyska
statsförfottnin-gen," lästes uoder fredsinölet, och med påräknad
följd, nemligen att väcka bat och misstroende mol
Österrike. Sverige och Frankrike yrkade till och
med i början, alt också kejsarens upproriske
undersåter i Böhmen, Schlesien och Österrike skulle
få skicka egoa ombud; men delta afslogs dock
belt och bållet. Tyskarne påslodo äfven länge
med ifver, att biläggandet af deras egna inbördes
tvistigheter skulle göras lill första föremålet för
underhandlingen; men bäremot satte sig med kraft
sä väl Sverige som Frankrike, hvilka befarade,
att i händelse Tysklands stater blifvit sinsemellan
förlikta, skulle utländningarne sedermera fa svårt
alt få sina enskilda önskningar uppfyllda. De
lagade derföre så, att Sveriges och Frankrikes
ersättningar afgjordes fore eller tillsammans med de
öfriga frågorna. Elter oändliga svårigheter,
undertecknades ändtligen fredén d. 10 Okt. 1648.
De förnämsta punkterna voro följande: l:o
Ömsesidig förlåtelse beviljades åt alla de sinsemellan
krigande Tyska staterna; 2:o Bä jern fick behålla
det frän Pfalziska huset tagna Öfverpfalz. För det
Pfalziska huset med dess återstående besittningar
vid Rben, inrättades den åttonde
kurfurstevärdig-beten; 3:o Alla andliga lägenheter skulle af eo
hvar behållas så, som de ionehades vid början af
är 1624; 4:o Religionsfreden i Augsburg blef
sladfästad och utsträckt äfveo till reformerta
lärans bekännare; 5:o Kejsarens envälde öfver
Tyskland upphäfdes, hvarje stats så kallade
"landsbög-bet" erkändes, och det kejserliga öfverherrskspet
inskränktes ganska betydligt; 6:o Frankrike vaan
Österrikiska andelen af Elsass, fullt herravälde
öfver Metz, Toul och Verdun, saml Pignerol, jemte
rättighet att hälla besättning i Filipsburg. Deremot
skulle det betala tre millioner livrés åt erkeberlig
Ferdinand Carl, hvilken förut bafl stora
besittningar i Elsass; ?:o Hessen-Kassel erhöll,
hufvudsakligen för sin trohet emot Sverige, och genom des)
förord, llirscbfeld, fyra amt och 600,000 R:dr;
6:o Brandenburg, som måste afstå Vor-Pommern,
erhöll i stället Halherstadt, .Magdeburg, Minden och
Cammin; 9:o Schweitz och Nederländeria erkände»
för fria och sjelfständiga republiker; I0:o
Slutligen bekom Sverige: bela Vor-Pommern med öarne
Rügen, Usedom och VVollin, samt Oderflodeas
trenne utlopp; af dåvarande Hinter-Pommern,
Stettin, Gartz, Golnau och Damm; och dessutom
arfsrätt till den öfriga delen af Pommera, i händelse
af Brandenburgska husets utslocknande; Wismar
med tillhörande amten Poel och Neukloster;
erke-stiflet Bremen med amtet NVilshausen och
biskopsstiftet Verden, förvandlade lill bertigdömen; sant
derjemte den fordne erkebiskopens besittninj<»ràtt
till domkyrkorna i Bremen och Hamburg med
tillhörande prebenden, äfvensom förmanskapet öfver
båda städernas kyrkoväsende. Ofvanstående
besittningar lemnades ål Sverige såsom län under
Tyska riket; för desamma lick Sverige på Tyska
riksdagen trenne röster. I stället lör Osnabrück
betalades åt Sverige 60,000 R:dr, och (ill
Sveaska krigsbärens aflöning förband Tyskland sig att
erlägga fem millioner R:dr. Sverige behöll
dessutom de under kriget inrättade licenser på Jleck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
