Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svecia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Syn.
Synkretistiska stridigheterna. 837
sterna med Dnræus, åberopade sig pä Formula
Coocordiæ såsom innehållande Lutherska
församlingens rätta lära. Omsider framställde, på bög
befallning, biskopen i Skara Jonas Magni den
förmenta nyttan af concordiæformelns antagande.
Tbeo-logiska fakulteten i Upsala utgaf 1647 sitt
betänkande om denna bok, och då rikskansleren ej
hade något deremot, så beslöt Cleros comitialis dess
antagande såsom trosnorm. Regentinnan kunde dock
ej förmås till stadfästande häraf, helst hennes
ford-ne lärare, Johannes Matthiæ, med ifver satte sig
emot denna bokens gällande myndighet. Terserus
förklarade sig äfven deremot, och det, som han
sade, emedan denna bok var så stor som bela
bibeln, och emedan uti densamma funnos många fria
och onödiga kontroversier. Med rätta anmärkte
ban ock, att bland Svenska presterskapet, som
ville antaga denna bok såsom regel i gudaläran,
näppeligen en af hundra hade läst eller förstod
den. Genom regeringens plakat 1663 tillades först
symboliskt anseende åt Luthers större och mindre
Katekes, Augsburgiska bekännelsen, Augsburgiska
bekännelsens försvar, de Smalkaldiska artiklarna
och Formula concordiæ stricte sic dicta, hvilket
religionsplakat, godkändt af ständerna genom
riksdagsbeslutet 1664, vann laga kraft. Efler denna
tiden finner man i alla publika akter dessa
sym-bola, näst den heliga skrift och jemte den
Augs-burgiska bekännelsen, anförda såsom rättesnören,
hvarefter religionens allmänna lärdomar skulle
drifvas. Föga fattades, att ej äfven sedermera nya
symbola af Svensk band blifvit lagda till dessa.
Sådant var nära att inträffa med den af
professorn Erik Odbelius författade skriften rPa)ma
pa-cifera" 1672, samt den af erkebiskopen Svebilius
utgifna katekesen 1687, men kunde lyckligtvis
icke drifvas igenom.
Byn (mylb.). Sanningens gudinna. Hon vaktade
dörren i Frejas sal, Sesrymer, så att ingen obehörig
fick dit inkomma.
Syndal eller Sindal, ett slags fint tyg, troligen
siden, i bruk under medeltiden.
Synkretistiska stridigheterna. Så benämndes
vissa religionsoroligheter, soin i sjuttonde seklet
ägde rum i Sverige, med anledning af ett utaf
somliga theologer förfäkladt välment förslag att
tillvägabringa en fullkomlig öfverensstämmelse och
förening emellan de båda protestantiska kyrkorna,
ett förslag, som af andra theologer åter ifrigt
förkastades. De synkretistiska tvisterna hade
redan någon tid förut oroat systerkyrkan på andra
sidan Östersjön, innan de började yppa sig i
Sverige. Redan Carl IX lånade ett beredvilligt öra
deråt, och bans store son Gustaf II Adolf var ej
heller obenägen derför. Den som isynnerhet
ifrade för förslagets genomförande inom Sverige
och gaf anledning till de senare stridigheterna
derstädes, var en presbyterian från Skottland och
själasörjare för en liten församling i Elbingen, vid
namn John Dury eller Duræus. På resor i sitt
fädernesland bade ban redan vunnit många ansedde
och fromme andlige män för sin menniskoälskande
plan, dà ban framlade den för Gustaf Adolf, så-
som det bästa verktyget för dess utförande.
Konungen, hvilken ban träffade i Wurzburg, afbörda
med uppmärksamhet hans förslag, talade länge och
förtroligt derom med bonom, samt hänvisade
bonom slutligen till sina begge bofpredikanter,
Jakob Fabricius och Johan Matthiæ. Den förre, en
ifrig Lutheran, afskydde all gemenskap med
Kal-vinisterne; den senare åter omfattade både bonom
och hans sak med orubblig välvilja. Ar 1636
inkom ban till Sverige, der han af Axel Oxenstjerna
med välvillighet och aktning bemöttes. Han lät na
trycka en skrift, deruti ban uppgaf att detta verk
vore öfverlagdt med de Franska, Schweilziska,
Polska, Nederländska och Tyska kyrkorna, samt
med universiteterna af båda religionerna;
äfvenledes lät ban trycka det Leipzigska samtalet af &r
1631, för att låta de andlige deröfver rådpläga.
Förslaget blef så vida antaget, att professorerna
i Upsala borde ingifva sitt betänkande deröfver;
men desse uppsatte sådana förlikningsvillkor, att
ingen reformert kunde gerna derpå ingå. Duræus
lät likväl icke afskräcka sig; ban framlade en
uppsats öfver de punkter, hvarpå det
hufvudsakligen vid föreningen kom an, och denna skulle
man söka tillvägabringa icke på den skolastiska
utan pä den asketiska vägen. De af bonom
uppgifna billiga föreningsvillkor voro följande:
1) Alt en full öfverensstämmelse må vara uti alla
trons grundartiklar, ingen undantagen;
2) Att de villfarelser, som kullstöta grunden eller
syfta på dess kullstötande, må förkastas;
3) Att i ceremonier och likgiltiga ting begge
delarna tolerera hvarandra, efter den heliga skrift;
4) Att emellan de förenade delarna uppriktigheten
iakttages, på det man ej med tvetydiga
talesätt må betäcka villfarelserna;
5) Att efter sluten frid ingen måtte försvara,
urskulda eller vidare utsprida villfarelser;
6) Att de onödiga disputationerna och ordkrigen
mft upphöra;
7) Att en amnesti för de förra smädande utfallen
må äga rum; och
8) Att kyrkostyrelsen må inrättas enligt det
apostoliska rättesnöret.
Domkapitlena i Westerås och Strengnäs förklarade
ntan omsvep, att de, i anseende till de många
mötande svårigheterna, alldeles misströstade om
framgången af detta i sig sjelf nyttiga förslag.
Biskop Rudbeck, som trodde sig bäri genomskåda
en bemlig plan af rikskansleren att söndra
presterskapet, satte sig isynnerhet med häftighet emot
Duræi bemödanden. Icke dessmindre utsattes ett
theologiskt samtal alt hållas i Juli månad 1637.
De Svenske stridskämparne funno väl då
Skottlän-darens nit lofligt, men yrkade att Kalvinisterne
först skulle aflägga sina grnndvillfarelser och
tvetydiga uttryck; hvarjemte de ingåfvo till riksrådet
en förklaring, ställd emot den utländska
synkre-tisten. Denne kunde ej en gång ntbekomma
protokollet öfver samtalet, om hvilket många falska
och förklenliga rykten blifvit utspridda, utan
måste nr minnet uppsätta en till rådet inlemnad
berättelse härom. Då Rudbeck, i trots af rikskan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
