Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strömner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sture.
Sture.
761
förnämligast deraf, att Hr Nils vägrat alföra
dessa grymma värf. Nu sändes ban alt hjelpa Boijen
vid belägringen af Bohus, men ej heller der blef
bans tjenst väl ansedd. Boijen sade, alt Nils
Sture bela tiden uppförde sig, såsom den der med flit
ville förhindra Svenska vapnens framgång. Sturen
kallades då att ofördröjligen infinna sig på
Svartsjö bos konungen. Denne emottog honom väl och
bjöd honom till middagen. Öfver bordet började
talas om Svarleråslaget, men Ilr Nils gjorde sin
undskyllan, hvilken blef väl upplagen af
konungen, som till och med drack bonom nådigt till.
Efter måltiden begärde Sturen och erhöll tillstånd
att resa till Stockholm för att skaffa sig nya
kläder, emedan de gamla voro i kriget alldeles
för-slitna. När ban varit tre dagar i Stockholm, fick
han tidigt en morgon bud från Göran Persson, att
denne ville komma till honom för ett angeläget
samtal. Sturen lät då anskaffa vin och mat samt
väntade på Görans aokomst, men på
eftermiddagen kom en Sturens tjenare inspringandes och
berättade, att härolder redo omkring på gatorna och
utropade, att Nils Sture vore en landsförrädare.
Straxt derpå ankom Göran Persson sjelf, åtföljd
af en hop Tyske knektar. Han gaf då Ilr Nils
att välja emellan, antingen ban ville, krönt med
en halmkrona och ridande på en äkarebäst, hålla
ett skymfligt intåg i Stockholm, eller också inför
rätta svara till de beskyllningar, Göran på
konungens vägnar kunde göra och lida hvad derföre
ådömdt blefve. Hr Nils valde det senare, och
uppleddes straxt i nämnden. Tyske knektar sattes för
dörren, så att ingen fick slippa in och höra
rättegångens förlopp. Nils Boije, Anders Rålamb och
Nils Sture voro de, som anklagades för åtskilliga
fel under det förra krigståget, särdeles i slaget
vid Svarterå och belägringen af Bobus. Tvenne
dag8r varade förhöret. Boijen och Rålamb
frikändes, Sturen åter dömdes från lif och gods,
derest konungen ej ville benåda bonom. Den nåd,
konung Erik bevisade, blef ett skymfligt intåg.
Den 15 Juni 1566 tidigt om morgonen
sammankallade Göran Persson de Tyske kneklarne och
tillsade dem strängeligen, att de ej skulle taga
Hr Nils i försvar. På eftermiddagen fördes denne
af några rotar knektar utom Söderport, hvarifrån
intåget skulle ske. En gammal utsvulten
åkare-bäst framleddes, men Nils Sture vägrade barmfullt
att godvilligt stiga upp. Knektarne vräkte honom
då med våld upp i sadeln, hvarvid hatten föll af
honom och näsan flög i blod. Knektarne böllo
fast bans armar, så att han ej en gång fick
torka af sig blodet. Nu började tåget från
Söderport till Jerntorget. Pà båda sidor stodo
knektar uppställda; framföre gingo tiggarbarn och
trasiga käringar i en lång rad, tvä och tvä i ledet,
eflerät kom en sainmal hvit åkarehäst, hvilken
släpade efter sig ett par granruskor, för att sopa
gatan efter landsförrädaren. På Jerntorgsgatan
kom Sturens tjenare springande med hatten, och
satte den på sin herre, samt aflorkade det
rinnande blodet. Som tåget kom fram på Jerntorget,
började några der uppställde Finnar att blåsa i
lurar och born. Öfverst vid torget bodde Göran
Persson, och der stannade tåget. Jakob Teist, en
af Görans anhängare, kom ut, hafvande i ena
banden en tjärad halmkrans och i den andra ett rent
pappersark. Kransen satte ban på Sturens hatt
och papperet lade ban framför bonom i sadeln,
sägande: "Här, Nils Sture, din förrädare, bar du
den ståtliga föräring, du förtjenat ute i marken,
och bär bar du ett register på de god), som äro
dig lofvade." Då svarade Hr Nils: "Ett bastrep
kring din bals vore dig en mera passande
belöning, än denna är för mig. Jag bäfver fast
annat af konungen förtjenat. Detta kunnen j
nogsamt bevittna, j som bäfven varit med mig ute i
kriget", tillade ban, vändande sig till kneklarne.
Då svarade först en qvarlermästare och sedan flera
andra, ropande högt, att Ilr Nils hade förhållit
sig såsom en ärlig Svensk emot fienden. Då
Göran Persson, soin stod på lur i sitt hus, för att
se, huru allt skulle aflöpa, börde knektarnes rop,
sprang han ut och sade: "Hvad, Nils Sture,
förtalar du konungen, din förrädare! det skall ditt
lif plikta för." Sturen svarade: "Jag bar ej
talat något emot konungen, det kunna alla, som
tillstädes äro, veta och vittna." Knektarne
ropade nu, att Sturen ingenting bade sagt emot
konungen, och att ban var oskyldig. Göran Persson
botade dem; men de ropade allt ifrigare. Då
sprang Göran in i sitt bus och gaf elt
öfverens-kommet tecken, hvarvid Finnarne blåste i sina
lurar och tåget fortsattes. Det gick så öfver
Westerlånggatan, Stortorget, Köpmangatan, och
stannade slutligen vid Sturens bus, dit ban infördes.
Natten derpå mellan klockan två och tre
uppväcktes ban och bortfördes så hastigt, att ban ej en
gång riktigt bann kläda sig. Han leddes ned till
sjön och sattes i en båt, som skulle föra bonom
till Örbybus, att der bullas i fängelse. Då Jakob
Ilästesko fick veta detta, tyckte han, ehuru sjelf
Sturens ovän, att konungen gick för långt, nan
skyndade dä upp titi slottet, der ban först efter
mycket besvär slapp in, och bad konungen för
Guds skuld icke låta Göran Persson handtera
Svenske män så som bonom lysste, ty der kunde
aldrig följa något godt af. Konungen urskuldade
sig och sade, alt han ej visste af, det Sturen var
bortförd. Befallning utfärdades straxt om hans
återhämtande, och efter tvenne dagar kom ban
tillbaka till staden. Knappt en vecka härefter
sände konung Erik bud till Nils Sture, att ban skulle
fara till Lothringen och fullfölja Eriks frieri till
prinsessan Renata, hvilket nu var i full gäng.
Hr Nils svarade, alt ban vore pligtig att lyda
konungens befallning, tyckte dock att en sä
skymfad och förnedrad man föga passade till en
konungs friarebud. Erik XIV svarade, att intåget
skett på onda menniskors tillstyrkan, och att
konungen nu ville blifva bonom en nådig berre. Han
fordrade blott, alt Sturen skulle underteckna en
skrift, hvari ban erkände sig brottslig, och att 6
ansedde herrar skulle gå i borgen för bans
trohet. Störarne påstodo val sedan, att Hr Nils och
borgensmännen aldrig undertecknat denna skrift;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
