Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strömner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
758
Sture.
Sture.
skarne tordes ej mera vexla hogg med
Svenskarne, och de Ryska infallen i Finland förorsakade
pä länge ingen betydlig oro i Sverige. Sten Sture
bevisade sig såsom en stor och förträfflig regent,
äfven under freden, samt uppbjelpte och
förbättrade, sä vidt de svåra liderna medgåfvo, landets
tillstånd. Han införde boktryckerikonsten, lät
anlägga Upsala akademi och kallade borgare och
bönder till riksmötena, för att genom deras talrikhet
motväga herrarne* makt, och detta steg, som
sedan följdes af de andre Sturarne och af
Wasako-npngarne, bar Sveriges allmoge att tacka för
betryggandet af sin sjelfständighet. Eburu konung
Christian efter slaget vid Brunkeberg icke vågade
försöka något uppenbart krig emot Sverige,
stämplade ban dock beständigt efter dess krona.
Derföre höllos nästan hvarje är möten emellan de
Svenske och Danske herrarne om unionens
förnyande; men llr Stens klokhet och det allmänna
hatet mot Christian omintetgjorde alla dylika
försök. Slutligen kunde Sten Sture dock icke hindra
att Christians efterträdare, konung Johan, valdes
till Sveriges konung på mötet i Kalmar I 483; men
Hr Sten var ingalunda så lätt att tränga undan.
Han satte sig väl ej med öppen makt emot
konung Johan, men sökte uppskof, och lofvade att
straxt antaga bonom, så snart ban uppfyllt
villkoren i sin afgifna konungaförsäkran, isynnerhet
hvad rörde Gottlands återlemnande. Detta åter
ville Johan ej göra, förr än ban blifvit krönt, och
så utdrogs det på tiden genom underhandlingar.
Så använde llr Sten makt emot makt och slughet
emot slughet, och konung Johan förmådde ej
genomdrifva sina planer. Han försökte då ntt
genom andra medel tvinga Svenskarne. Han
underblåste Ivar Totts uppror; men denne blef snait
fördrifver|. lian utverkade sedan af påfven en
bannlysning emot Hr Sten och Svenskarne; men
denna aktades intet. Slutligen begagnade ban sig
af del missnöje det långvariga Ryska kriget
uppväckte i landet och de öfrige mäktige herrarnes
missämja med Hr Sten, hvilka ändtligen 149?
uppsade honom all tro och lydnad, samt inkallade
konung Joban. Sten Sture kunde väl lita på ett
kraftigt bistånd; men som ban förutsåg ett
långvarigt och landsförderlligt krig, så beslöt ban att
gifva efter. Joban måste dock förut lofva att
hålla sin konungaförsäkran i Kalmar, och tillika
förbehöll sig llr Sten bäde af konungen och
rådet, att de ej skulle draga honom till rätta för
bvad ban under sin riksföreståndartid gjort.
Tillika erhöll ban för sig så stora förläningar, att
ban blef den mäktigaste man i landet. När sedan
1501 bela landet uppreste sig emot konung Joban
och fördref Danskarne, blef Hr Sten mot slutet
af året återigen antagen till riksföreståndare. Hans
regering blef dock denna gång icke långvarig Då
han två är derefter ledsagade konung Johans
drottning ned till Danska gränsen, insjuknade ban
hastigt och häftigt på återresan, samt dog d. 13
Dec. 1503 i Jönköping. Elt rykte gick, att
denna sjukdom härrörde från förgift, som ban vid
gränsen hade fått af drottningens läkare, andra
åter förmena, alt Svante Stures fästmö, Märtha,
bemligen gifvit honom förgift, på det att hennes
blifvande make skulle så mycket snarare kunna
blifva riksföreståndare efter bonom. Sten Sture
var en af de ädlaste karakterer, redlig och
trofast. "Jag lofvar det vid mina tre sjöblad" var
bans vanliga ed, och på denna kunde man fastare
förlita sig än på konungarnes och biskoparnes
heligaste och högtidligaste förbindelser, lian
efterlemnade endast en dotter, som var nunna i
Wadstena kloster.
Sture, Svaute KilsHon , till Eksjö och
Penningby, nämnes såsom väpnare 146)1, samt var året
derpå riksråd och höfvidsman på Örebro slott.
Svea rikes marsk 1497, samt riddare och
höfvidsman på Elfsborgs slott, kallades ban efter
llr Stens död till Sveriges rikshöfvidsman och
riksföreståndare d. 21 Jan. 1504. Hurtig och tapper,
älskades ban högeligen af allmogen; men mäoga
af de Svenske herrarne voro Danska partiet
tillgifna, och isynnerhet bemödade sig erkebiskopen
Jakob Ulfsson, biskopen i Westerås Otlo
Svinhuf-vud och riksrådet F.rik Trolle alt återinsätta
konung Johan på thronen. Desse herrar lofvade på
ett möte att antingen hylla Joban såsom konung
eller också till bonom betafa årlig skatt af riket;
men detta nesliga beslut bröts med harm af llr
Svante, hvilken ej kunde tillåta, att Sverige blef
ett skattrike under Danmark. Svante Sture slöt
förbund med Hansestäderna och en femtioårig fred
med Ryssland, samt sökte pä allt sält främja
landets väl. Hans oroliga och bullersamma regering
varade dock icke länge. Vid en sammankomst som
ban d. 2 Jan. 1512 höll i Westerås med
bergsmännen vid Sala grufva, kände han sig helt
oförmodad), just då ban satt vid middagsbordet,
ganska illamående, lian steg genast upp och gick
ut, men hade knappt buunit uloin dörren, förrän
han föll hastigt ned och var död. Hans död hölls
i början hemlig, till dess att man hunnit vidtaga
nödiga åtgärder för att försäkra bans son,
Sture, Sten, den yngre, om
riksföreständer-skapet. llr Sten, som skref sig till Eksjö och
Penningby, var riksråd och höfvidsman på
Nyköpings slott redan 1497, höfvidsman på Westerås
slott och riddare 1499, höfvidsman i Örebro 1510
och i Stockholm 1511. Ödmjuk inför Gud,
redlig och trofast emot menniskor, klok och
skarpsinnig i rådslag, tapper och oförskräckt i strid,
mild, vänlig och godhjerlad, framstår ban i
häfderna såsom en af de ädlaste karakterer. Ofta
såg man honom, såsom ung gosse, ined tårar och
knäfall söka blidka sin fader, då dennes baftiga
sinne uppbrusade mot någon försumlig tjenare.
Älskad af allmogen, fick ban dock till fiender de
boge herrarne, hvilka voro afundsjuke på
Sturarne, samt icke ville, att riksföreståndarcvärdigbeten
skulle så länge stanna inom samma slägt, och
presterskapet var, såsom vanligt, Danmark
tillgifven Pä en herredag i Arboga d. 19 Jan. 1512
valde den högre adeln till riksföreståndare Erik
Trolle; men den yngre adeln valde Hr Sten.
Ingen förlikning kunde träffas. Ett nytt uiöle i Up-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
