Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Springskatten ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Spiu|vinnur.
ket, uti synnerlig vördnad och anlitades ofta, samt
begäfvades då alltid ined rika skänker. Dessa
spå-qvinnor, gemenligen gamla qvinnor, brukade en
egen drägt och voro vanligtvis iklädda långa, med
allehanda smycken rikt prydda kappor, bopfästade
omkring lifvet med ett utsiradt bälte af hundskinn,
vid hvilket hängde en stor pung, hvari flera slags
trollredskap förvarades. På hufvudet brukade dessa
qvinnor gemenligen en svart lamskinnshufva,
invändigt fordrad med hvitt katlskinn, på fötterna
skor af lodet kalfskinn och på händerna
kattskinns-vantar, samt höllo i handen en grannt utsmyckad
slaf med knapp i ändan. Sedan spåqvinnan
undfägnats med gröt, kokad i getmjölk, och en
anrättning af allahanda djurs hjertan, anställde bon
en kokning af en mängd örter och andra ämnen
i en kittel, samt uppsteg derefter på en enkom
upphöjning, der bon, sittande pä en med
hönsfjäder stoppad kudde, efter afsjungaudet af en
trollsång och många vridningar på kroppen hit och
dit, uttalade sina besvärjningar och förkunnade för
de kringstående åbörarne inträffande händelser.
Bland de uti våra häfder från medeltiden
omförmälda späqvinnor, må här nämnas den, som säges
hafva spådt Carl Knutsson konungadömet. Från
mötet i Kalmar, midsommarstiden 1439, red denne
herre, soin dä var riksföreståndare, helt
bekymrad om rikets ställning, och tveksam, om hvilka
utsigter till framgång hans egen ej så ringa
äregirighet kunde hafva uti sakernas då för tiden
ganska förvirrade ställning. Uti en afsides
belägen skogsbyggoing lefde då, helt afskild från
verlden, en 80-årig qvinna, vida beryktad för sin
spådomsanda, sina syner och uppenbarelser.
Somliga säga, att bon förut hade varit en
klosterjungfru i Wadstena kloster, men utgått derifrån
och sedan inneslutit sig uti huset i skogen, samt
derpå i hela 20 är aldrig lemnat detsamma eller
varit ute under bar himmel. Då Carl Knutsson på
sin färd kom i trakten af hennes boning, skilde
ban sig från sina följeslagare och tog vägen dit.
Han bad den gamla spåqvinnan undervisa sig, hvad
ban nu hade alt företaga, och bvad honom kunde
vara förelagdt, då annan konung snart skulle
komma i landet. Sägnen förmäler icke, hvilka
spådomsmedel hon begagnade; det berättas endast att
bon svarat: "Gud, den eder af så inånga
farligheter frälst hafver, vill det så, att j skolen
blifva Sveriges konung." Carl Knutsson sade föga
liknelse mer vara dertill, att denna spådom
sannades, emedan rikets herrar nyss i Kalmar
förenat sig att uppdraga konungadömet åt Kristoffer
af Bajern. Den gamla genmälte då: "Gifver nu
akt på bvad mig är gifvet, att eder och Svenska
folket uppenbara: Tre plågor skola för det
konungavalets skull riket öfvergå, örlig, bungersuöd
och pestilentia, och skolen j ändock blifva
ko-nuog." Denna spådom, som snart spriddes ibland
folket, anses till icke ringa del hafva bidragit till
Carl Knutssons sedermera timade konungaval. Bland
senare tiders mest beryktade spåqvinnor, är mest
omtalad den i sjelfva upplysningens tidehvarf
lefvande mamsell Arfvidsson, hvilken spädde i kaffe
Spöken. 651
för hela den förnäma Stockholmsverlden, och
förutsade densamma kommande händelser, samt
hvilken, heinligen rådfrågad af sjelfva Gustaf 111,
säges hafva varnat honom för Mars månad och
antydt hans blifvande mördare.
Spårn, JMum, hvilken redan 1411 finnes nämnd
såsom en ärlig och välbördig man, är den äldste
kände stamfadern för den gamla Spåre-ätten i
Finland. Hans dotlerson,
Spara, Krik, som skref sig herre till llyvikkälä,
upptog sitt mödernenamn, men förde sin faders
vapen, en femuddig stjerna och ofvanpå hjelmen
ett kors. Han förordnades 1535 till slottslofven
pä Nyslott, 1542 till slottslofven på Stockholms
slott, och 1558 för andra gängen till slottslofven
på Nyslott. År 1560 utnämndes ban till
häradshöfding i Hattula härad, och 1561 blef ban
befallningsman på Tavastehus. En hans ättling,
Spitre, Henrik, som skref sig herre till
Skyt-tälä, Juttila och Kyfverkälä, blef 1618 utnämnd
till ståthållare öfver Kexholm och dess län, samt
162? introducerad på riddarhuset såsom Svensk
adelsman. Han erhöll afsked från sin befattning
1636.
Spiiuiia bälte. Så kallades en ohygglig, ännu
i medlet af sistförflutna århundradet inom vissa
delar af Småland, särdeles i Kinnevalds härad,
gängse sed ibland allmogen att afgöra inbördes
tvister. Bältespänningen var således ett slags
en-vige. Sedan tvenne utmanat hvarandra, spände
de ett bälte omkring sig så fast, att de ej kunde
åtskiljas. Derpå tog hvardera sin ofta tre
qvarter långa knif, och hvar och en bestämde på
förband, huru mycket deraf l\an trodde sig kunna
tåla. En sä stor del af udden lemnades bar,
resten af knifven omlindades hårdt med remmar. Det
ansågs för skamligt att vid sådana tillfällen tåla
alltför litet stål. Den utmanade högg först,
sedan den andra, derpå vexlades stundom flera bugg.
Den som först yttrade någon klagan bade
förlorat tvekampen. Ofta var högmodet så starkt alt
man teg, tills såren blifvit så många eller så
djupa, att de inedförde döden för de begge
kämpande. Det vanliga uttrycket för enviget var: "Jag
skall skara dig ena (lise, så att sol och måne
skola skina deri." Då gräl och tvister under
dryckeslagen isynnerhet ofta plägade gifva anledning
till dylika bältespänningar, var ej ovanligt, att
hustrurna, då de åtföljde sina männer till något
gästabud, medförde deras svepningar, för att
genast hafva till hands, i händelse af behof.
SpUken. Tron på dylika är mångenstädes ännu
ganska allmän, isynnerhet förmenas de uppenbara
sig nattetid, och klockan mellan tolf och ett på
natten anses för den egentliga spöktimman,
Deremot anses de sky dagsljuset och tros vara
tvungna att genast, då första hanegället bäres vid
dagens gryning, flykta från menniskors grannskap
tillbaka till andeverlden. I kyrkor, vissa gamla
byggnader, och på kyrkogårdar anses spöken
hafva elt beständigt tillhåll, och kring gamla
tingsställen samt galgbackar tros de ofelbart skola
busera, hvarföre ock otaliga sägner om deras uppen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
