Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slagsvärdet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Spaliodde.
Spangerel.
S. F.; innehades 1845 af grefve John Ilamiltons
sterbhusdelägare.
Spabodde, hvilken, enligt en forngammal sägen,
skall hafva bolt på Finninge gård, nn OlivehäU,
en sätesgård nära staden Strengnäs, uppgifves i
legenden såsom en af den helige Eskils mördare.
Då Blolsven, efter hedningarnes uppror emot Inge
den Äldre, utropades till konung och lät vid
Strengnäs anställa ett blodigt olTer åt de gamle
gudarne, ilade Eskil, som den tiden bodde i Pors
på Rekarne, vid underrättelsen härom, till
offerstället, och sökte i helig ifver med oförskräckt
mod afböja folkets förehafvande, framhållande för
dem afguderiets vederstyggligbet. lians varnande,
straffande ord, bans föreställningar och
förmaningar hade pä hedningarne ingen verkan. Då
upplyfte ban sina ögon och händer mot höjden.
Svarta moln drogo sig tillsamman på himmelen, ett
forsande regn nedströmmade öfver det församlade
folket, åskdån och ljungande blixtar genomforo
rymden. Detta uppror i luften tyddes såsom
framkalladt af den fremmande mannens besvärjningar.
Såsom den, hvilken genom trolldom stört och
oskärat den ät gudarne helgade offerfesten, blef
Eskil öfverfallen af den uppretade menigbeten;
Spabodde sargade hans hufvud med en sten,
hvarefter en annan klöf bans hjessa med en yxa.
Spalt betydde i forn-Svenskan äfven först An dig,
»is. Sålunda betydde Speking det tol/rnanna-utskott
af rådet, som alltid borde vara närvarande bos
konungen och gå honom tillhanda, när han ville
inhämta deras mening.
Spaldencreiitz, <«ustaf, ättens stamfader,
föddes d. 28 Sept. 1709. Fadern var
brukspatronen Georg Spaldmg på Gusums messingsbruk. Förde
protokollet i riksens ständers sekrela-depiitatioo
1741, adlades 1756 och utnämndes 1763 till
lagman. Död i Stockholm d. 11 Dec. 1778. Hans
ende son
Spaldenrreutz, Jotinn tdoir, född den 17
Juni 1747, utmärkte sig ganska mycket på
riksdagsbanan och ansågs för riddarhuset* bäste talare
vid 1788 års riksdag, hvarunder ban insattes i
det sekreta utskottet, som då, genom de adlige
ledamöternes enighet, patriotism och fogliga
politik, frälste beskattningsrätten och adelns beder,
kanske mångas hufvuden, som möjligen kommit i
fara, om laglig räfst ägt rum. Dä Liljehorn
försäkrat, att ban vid sitl hufvuds förlust ej vågade
proponera bevillningen på annat än obestämd tid,
uppträdde Sp. bevisande, "med sin vanliga eld och
styrka", illusionen af folkets sjelfbeskattning, under
det konungen ensam ägde rätt att sammankalla
ständerna, i fall ej viss tid bestämdes. Då
konung Gustaf III sedan, d. 27 Apr., sjelf infann
sig på riddarhuset, under det en stor skrålande
menniskomassa uppfyllde bela riddarhustorget och
dess omgifningar, upptog Sp. konungens
argumen-ter och vederlade dem, med klarhet och lugn kraft
ådagaläggande, att allmänna krediten ovillkorligen
skulle mer ökas än minskas af en på bestämd, i
stället för obestämd, tid åtagen bevillning. Död
den 21 Dec. 1794 såsom lagman i Östergötb-
land, hvars lagsaga ban sedan år 1775 innehaft.
Sonen
Spaldeiicreutz, Arvid Jo lian, född d. 31
Aug. 1782, ingick i hofljenst och dog som
kammarherre d. 27 Mars 1S28. Han tryckte på ett
litet bandtryckeri små upplagor af derföre ganska
sällsynta arbeten: Svàrmarinnan, originalroman;
Gusums Veckoblad; Tidningsskri/t för mina vänner;
samt några öfversättningar, såsom Kdrleksdroltnm-
gen; Lolteriviiisten; m. m.
Spnndeinager, Händt en förutvarande hospita-
lermtink, var den som, i förening med Klaus
Böt-ker, först uppträdde och förkunnade den
evangeliska lärans grundsanningar i Malmö, hvilken stad
snart blef medelpunkten för reformationen i Skåne.
Med stort nit och allvar började dessa tvenne att
är 1527 uti offentliga predikningar, under ett
beständigt tilltagande tillopp af åhörare, oförtäckt
förklara för folket, att ända ifrån apostlarnes tid
ingen sann kristlig lära blifvit predikad; att inga
andra varit verklige kristne, än de, som kyrkao
förföljt såsom kättare; att alla Ron>er*ke pàfvar
varit antikrister, och att goda verk och gerningar,
som af det katholska presterskapet så högeligen
prisades, voro mera till skada än nytta, emedan
de lätt gåfvo anledning till sjelfberöm och
hyckleri. Med dessa lärdomar förbundo de den yttre
gndstjenstens förändring; fastande, skillnad på mat,
som vissa dagar kunde förtäras, heliga löften och
dylikt förkastades; messan afskaffades och all
ka-tholsk prydnad borttogs ur kyrkorna; sjelfva
högaltaret blef ej mera begagnadt vid kommunionen,
ntan ett vanligt långt bord framsattes i kyrkan,
vid hvilket nattvardsutdelningen försiggick. Inom
kort tid var hela staden evangelisk. Bötker
utnämndes till pastor och Spandemager tillbjöd sig,
att med en af de ifrigaste motståndarne bland
klerkeriet disputera ur skriften om tron och goda
gerningar. F.n stor förbittring ägde rom mellan
båda partierna, men reformationen segrade allt
mer och mer, oaktadt allt motstånd samt fastän
isynnerhet Fransiskanerne visade särdeles häftighet
och med allt nit sökte bämma dess framsteg.
Erkebiskopen i Lund kallade de dristige reformatörerne
i Malmö till sig, att göra reda för de nya
lärosatserna, men de infunno sig icke, utan fortforo
att likasom förut ifra mot klerkemes förderf.
Sjelfva erkebiskopens resa till Malmö verkade
ingenting. Tvertom togo de båda dristige lärarne
nya steg till kyrkans förbättring; Spandemager
utgaf 1528 en psalmbok på landets språk, som med
begärlighet lästes. Borgarena afskaffade slutligen
sjelfva munkarnes privatmessor såsom onyttiga, och
bortjagade derjemte de oordentligt lefvande
klo-sterinvånarne. Till yttermera bekräftelse
utverkades kongl, tillåtelse, att af de indragna andliga
godsen stifta ett gymnasium och fattighus.
Spangerel kallades ett slags harneskbetäckning
öfver axlarne och baksidan af armen ned emot
armbogen; den brukades fordomdags i krig och
var af betydlig tyngd, omkring 8 marker.
Span-gereler förekomma äfven under ett nnnat namn,
nemligen Axlinger. De utgjorde en del af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
