Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Serafimer-orden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sjökrig.
Sjttkrig.
537
kingafärder. Så kallas Gylfe, den siste af
Forn-joterska ätten, sjökonung, och Hake och Sölve
benämnas äfven med denna titel.
Sjiikrig. De äldsta sjökrig, som i vår historia
förekomma, äro Vikitiga/àrderna. Friborna
ynglingar, d. v. s. odalmännens söner, ansågo under
hednatiden ingenting mer hedrande, likasom ock
ingenting mer vinstgifvande, än att besegla hafven
för att beskatta rikare länder och af dem vinna
hvad som ej i hemlandet kunde förvärfvas. Den,
som då sjelf ägde sitt fartyg eller sin snäcka,
såsom de stundom kallades, hälsades genast med namn
och värdighet af sjökonung. Sådana vikingar
vistades också ej blott den vackrare årstiden pä sina
skepp, utan de bade ofta ej annan bostad och
ansågo som en hederssak alt aldrig sofva under
sotad ds, såsom uttrycket lyder. Icke blott
Östersjöns, Nordsjöns och Medelhafvets kuster
hemsöktes af sådana vikingar; äfven till Afrika (Bläland)
letade de sig väg, och Norra Amerikas kust
(Vinland det Goda) blef långt före Columbi tid af dem
upptäckt. Större och mer omfattande blef
naturligtvis utrustningen, då konungasöner eller
stundom Upsalakonungen sjelf satte sig i spetsen för
en dylik härfärd. Af sådan beskaffenhet var det
sjötåg, hvarmed Ragnar Lodbrok, redan till ären
kommen, slutligen hemsökte England; med blott
två stora drakskepp hoppades ban kunna
underlägga sig bela landet; men målet var här satt för
hans oroliga och ärelystna sträfvanden, och efter
ett skeppsbrott vid Northumberlands kuster blef
han der öfvermannad och dödad. Ragnars söner
voro äfven stora sjöhjellar och synas hafva
anfört de vikingar, som under namnet Norrmänner
vid denna tid inträngde i Carl den Skalliges rike
och brandskattade Paris. Särdeles voro dock
Östersjöns östra och sydliga kuster föremål för de
Svenska vikingarnes härfärder och Oitiga hemsökelser.
Också gjordes redan under en af Ragnars
närmaste efterträdare. Erik Emundsson, Finland, Estland
och Kurland skattskyldiga under Sverige.
Styrbjörn, en brorson till Erik Segersäll, förstörde
vikinganästet Jomsborg på ön Wollin vid
Swine-flodens utlopp, men blef, då ban sedermera seglat
åstad att med Dansk tillhjelp frånrycka sin
farbroder, af hvilken ban ansåg sig vara förfördelad,
thron och rike, af denne öfvervunnen, och stupade
på Fyrisvalls slätt år 964. Ett annat öfver bela
norden ryktbart sjöslag, hvari äfven Svenskar
deltogo, var den stora träffningen vid Svoldcm år
1000, hvaruti konung Olof Sköt konung af Sverige,
Sven Tveskägg af Danmark, jemte de båda
Norrmännen, Erik och Sven, pä Sigrid Storràdas
anstiftan föresatt sig alt angripa den på allt
oförberedde Norske konungen Olof Tryggvason, hvari
de ock så väl lyckades, att denne blef
öfvermannad och måste springa öfver hord. Följden af
detta slag blef, att Norrige delades mellan de
segrande, och en del af landet blef någon tid
skatt-bkyldigt under Sverige. Dock hemsöktes kort
derefter Sverige sjelft af en Norsk konungason, Olof
ilsraldsson, soin trängde in i Mälaren och härjade
laodet äuda opp till Sigtuna, hvarefter ban dock
endast genom att gräfva ett nytt utlopp från
Mälaren, som tros vara det närvarande Söderström
förmådde rädda sig undan missödet att derstädes
blifva innestängd. Icke många år efter konung
Olof Skötkonungs död (1024) förenade sig hans
son, Anund Jakob, med Olof Ifaraldsson i
Norrige mot Danske konungen Knut den Store, som
botade den senares rike. Under Knuts frånvaro i
England underlade sig de båda förenade nordiska
konungarne Seland och Skåne och besegrade sedan
genom ett krigsputs (medelst anlagda och i
hemlighet åter nedbrutna fördämningar) den Danska
konungen vid llelgeå, hvarefter de stridande å ömse
sidor begåfvo sig hem. — Till oestridande af dessa
och dylika sjölag, som af Upsalakonungen sjelf
anfördes, var redan tidigt pä det sättet sörjdt, att
alla närmast sjön belägna landskap, så långt in i
landet som laxen i strömmarne kunde gå, voro
indelta i vissa skepps- och hamnelag, hvilka voro
pliglige att underhålla ett bestämdt antal fartyg
till landets tjenst. Påbjöds då ej härtåg, eller ville
någon undandraga sig att deri dellaga, så måste
ban i dess ställe betala skatt, hvilken kallades
Le-dumjslama. Ett ordentligt sjörustningssystem fanns
således redan under bednaäldern, fastän det efter
Sigurdska ättens utgång till följe af de nästan
oupphörliga thronstridighelerna och den undfallenhet för
de andlige, soin deraf till en del föranleddes, ofta
i hög grad torde hafva försummats eller alldeles
lemnats å sido. Så inbröto Esterne år 1188 ulan
motstånd i Mälaren och förstörde Sigtuna, hvilket
nil gaf första anledningen till Stockholms
grundläggande, som af Birger Jarl fullbordades. Dock
företogos äfven under den kalholska liden, sedan
omvändelsenitet trädt i den fordna vikiiigaluslens
ställe, åtskilliga med framgång krönta
sjöexpeditioner af Svenskarne: sådana voro Erik IX:s låg
mot Finland 1150, Birger Jarls 1249 och Torkel
Knntssons 1293. Den sistnämndes seger öfver
Ka-relerne fullbordade Finlands undergifvenhet under
Sverige; men denne Torkel, som till Finlands skydd
mot Ryssarne äfven anlade lastningen Landskrona
vid Newaströmmen, blef ock ända till Sturarnes
tid den sisla, soin förmådde upprätthålla
Svenska sjöinagtens anseende. Ett försök, som af
konung Magnus Eriksson år 1347 företogs mot
Ryssland, slutade med förlust. Likaså denne konungs,
i förening med Norrige och liansestäderna,
företagna anfall inot Danmark 1361, hvilket gaf
anledning till VVisbys förhårdning af konung
Waldemar, hvarigenom denna stad samma år förlorade
sin fordna välmåga och upphörde att vara medlem
af Hanseförbundet. Svenska sjöinagtens klena
belägenhet vid konung Albrekts tid visar sig bäst
af Stockholms belägring efter denne konungs
tillfångatagande, då hans Tyska vänner och
anhängare med några få kaparefartyg i flera års tid
(1389 - 1395) förmådde afvisa alla drottning
Margaretbas af det öfriga landet understödda
ansträngningar till stadens eröfring. Erik XIII af Pommern
begagnade den Svenska flottan till sitt skydd i
fejden mot llanseaterria, men försummade så alldeles
att sörja för dess nödiga proviantering, att efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
