Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oxenstjerna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
192
Pllilliielin.
Pil.
Pllilliielin, Jolinn, son till
sämskmakare-ålder-mannen i Stockholm Baltzar Melcher Pihl, blef 1708
volontär vid bergsbataljonen och 1712 löjtnant vid
lifdragonerne, bivistade slaget vid Gadebusch, fick
kapitens titel och anförtroddes af fältmarskalken
Stenbock några angelägna bref, att från Tönningen
öfverföra till grefve Wellingk i Hamburg, hvilket
äfven lyckades bonom; men på återvägen blef ban
fången af Danskarne och förd till Glückstadt,
flydde derifrån, kom öfver Holland och Tyskland till
Polen, der ban blef förrådd och tillfångatagen af
Ryska hären, men kom undan till Danzig och
derifrån till Sverige; befordrades 1718 till stabs-adjutant
och bivistade samma års fälttåg i Norrige; följande
året ryttmästare vid Smålands dragoner och som
sådan adlad 1719, tog afsked och blef 1720 lif—
drabant, 1722 öfverinspektör vid sjötullskamrarna
i Skåne, fick 1728 kapitens indelning vid
Karelska dragonerne och tog afsked 1744. Allen
utgick med bans son, kapitenen Baltzar
Pilil-Itielui, som dog ogift 1770, vid 59 års ålder.
Pijk. Med detta namn förekomma i rådslängden
tvenne riksråd under Erik Xlll:s regering, hvaraf
den ene, Uo, var erkedjekne i Linköping, och deo
andre, ]Miiguua, skref sig till Bjursnäs.
Pijlefelt, Pelir, hette förut Beugt«*on, blef,
efter sin fader, Bengt Pehrsson, fogde i
Kinne-källan, Åsa och Wista härad med Leckö slott.
Han bade blifvit adlad af konung Sigismund, ineu
ätten introducerades först med hans son, Bengt,
är 1634, och utgick med dennes son,
öfverstelöjtnanten Jolinn Pijlefelt.
Pijlegren, Börje, bette förut Sveuasou, var
kapiten då ban 1647 adlades. Ätten är utgången.
Pik. Dermed förstås elt redskap, bestäendu af en
hvass spets af metall eller annat hårdt ämoe,
fästad på en stång, och hvilket är ett af
menniskans äldsta vapen, ej mindre till jagt än till strid.
Pik är ursprungligen detsamma som spjut, och först
i nyare tider, har man gjort skillnad i begreppen
dem emellan. Denna skillnad består egentligen
deruti, att det senare var längre, men lättare och
lämpligt att nyttja äfven såsom kastvapen, då
deremot piken var kortare och starkare samt ämuad
att aldrig komma ur banden. Ännu i vår tid vid
bastiga folkbeväpningar, nyttjas piken, såsom ett
lika fruktansvärdt, som lättfånget vapen. Under
Gustaf Adolfs krig begagnades den till den
reguliera härens beväpning, och denne konung vann
mänga slag genom tillhjelp af de pikenerare, med
hvilka ban späckade sina slagtordningar, och hvars
framsträckta pikar afböjde de fiendtliga
ryttarskarornas anfall. I vapensamlingar ifrån denna tid
träffar man ofta pikar, vid hvilkas skaft
skjutgevär, isynnerhet större pistoler äro fastgjorda.
Delta slag af stickvapen har gifvit första anledningen
till nutidens bajonetter.
Pikenerare voro fordomdags hufvudstyrkan af
Svenska fotfolket i krig. De väpnades med
harnesk af hatt, krage, rvgg-, bröst- och lårskeuor,
och voro således fullt rustade. Deras anfallsvapen
voro piken, eller, såsom den ock kallades, spetsen,
stundom äfven yxor. Deras företräde framför mu-
sketerarne låg i deras kraft att emotstå ett
anfallande rytteri, och den större lätthet, hvarmed
oöfvade soldater inlärde pikeneraretjensten.
Deremot voro de långsammare i rörelserna, och detta
nedsatte dem till andra rummet i Gustaf Adolfs
krig, hvilkas långvarighet föranledde bruket af
värfvade och mera öfvade musketerare, samt
äfven gaf rekryten tillfälle till mera öfning i den
svårare musköttjensten. Pikenerarnes vidsträcktare
användande tillbör således de äldre krigen. Piken
började äfven afläggas och bardisaner brukas i
stället. Den förra var spjutformig, fördes i högra
handen, men kastades icke såsom spjut, utan
brn-kades att stöta med bandkraft. Bardisanen åter
var likasom piken fästad vid ett skaft, men
liknade mera en art värja; ty den var hvass på båda
sidor och temligen bred. Så väl pikens, som
bar-disanens skaft hade betydlig längd, ända till 10
å 1 I fot.
Pikaborg, i Sunnerbo bärad af Kronobergs lan,
på en ö i sjön Bolmen, 6 till 7 mil från Wexjö,
bar fordom varit ett slott, hvarefter lemningar af
vallar ännu synas; det innehades af drottning
Margarethas gunstling Abraham Brodersson.
Anläggningstiden kan ej uppgifvas. I ett bref af år 1402
kallas det Castrum Riksborg. Slottet blef alldeles
förstördt af Engelbrekt, genom Herman Berman,
år 1434. Bland allmogen omtalas, att en konung
Pigge uppbygdt slottet och bott der, och då ban
nödgades flykta derifrån, bar ban seglat öfver
Bolmen uli en kopparkettil; blef sedermera anfallen
och afled i Lidbults socken, hvaraf den bär sitt
namn, emedan ban dött der af stort lidande.
Pikter, ett folk, soin bebodde norra Britannien i
början af vår tidräkning, och sedan länge bibehöll
sig derstädes; anses af några forskare, ehuru
endast på lösa grunder, hafva varit utvandrade
Skandinaver. Här skulle deras bostäder hafva varit
Bohuslän eller Wiken, såsom delta fordom
kallades. Denna uppgift stöder sig dock endast på
gissningar.
Pil. Bågen och pilen äro, jemte klubban och
piken eller spjutet, menniskans äldsta strids- och
jagtredskap. Bågen bar med tiden erhållit flera
olika former, hvilka varit allt mera lämpliga för
dess bestämmelse. Ursprungligen bestod den af
en böjd trädgren, i hvars ändar en spänd sena
eller sträng var fästad. Grenen utbyttes sedermera
emot en metall- eller stålsting, och slutligen
försågs bågen med ränna och lås, då den fick
namnet armborst och brukades bär i norden redan på
1100-talet. Pilens form åter har ej undergått
så stora förändringar. Dess grundskapnad bar
alltid varit densamma, nemligen en spets af hårdt
ämne, fästad pä ett kort skaft af träd eller rör,
och hvilket i motsatta ändan var försedt med en
vidfästad stjert af fjädrar, som styrde dess lopp
under farten. Vi äga i våra forntidssamlingar
pilspetsar — och spetsen är naturligtvis detta
redskaps väsendtligaste del — från nordens olika
bildningstider. De från den förslå af dessa äro af
flinta och ben. Plintpilarne, hvilka med harts eller
bast varit fästade i skaften, äro dels jemnbreda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
