Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Malmöhus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
774 Markinua.
m. m., de sislnamnda sannolikt större än någon
enskild man i vårt land torde äga. Har utgifvit:
Catalogus Disputalionum (en fortsättning af Lidens);
en öfversättning af Illigers Försök tiU en
terminologi för djur- ock växtriket, och skrifvit
recensioner i litteratnr-tidningen samt
litteratur-föreningens tidning.
narkiiina kallas med gemensamt namn några
arter af leminel- eller sorkslägtet (Lemmus), hvaraf
följande hos oss förekomma: Gräsidlg Markmui (L.
rufocanus), af 3 tum 5 linjers längd, med
svansen föga längre än hufvudet, tunn, slutande med
en ofvan svart, under hvit, hårpensel; öronen
något utstående ur fållen; morrhåren, de främre
svarta de bakre hvita; färgen längs hjessan och
ryggen rödbrun, med inströdda svarta hår; hufvudet
framtill, halsens och kroppens sidor samt de undre
kroppsdelarne askgrå. Han finnes endast i
Lappmarken; men synes der ej vara sällsynt. Rödbrun
Markmus (L. rutilus), af 3 i tums längd; svansen
föga längre än hufvudet, jemntjock, ofvan
rödbrun, med en svart fläck öfver spetsen, under blekt
rostgrå; öronen mycket utstående ur fällen,
utvändigt grå; morrhåren långa, hvitaktiga och
svarta; kroppen ofvan läogsefter rödbrun, med
inströdda svarta bår, på sidorna gulgrå, under smutsigt
hvit; fötterna grå. Han förekommer i Torneå
Lappmark och gör skada på de ställen ban vistas.
Gråbrun Markmus, plöjråtta, åkersork, markmus (L.
agreslis), af 4 tums längd; svansen af hufvudets
längd, tunn, utåt afsmalnande; öronen föga
utstående ur fällen, temligen stora, runda, gråbruna;
ögonen små, svarta, liggande narmare öronen;
hufvudet och bela kroppen täckt af långa yfviga
mjuka bår; färgen ofvan mörkt gråbrun, med
inblandadt rostgult och svart, under askgrå; på fötterna
grå; pä svansen, ofvan mörkbrun, under grå eller
hvitaktig. Han finnes öfverallt i riket, möjligen
med undantag af de aldra nordligaste delarna, och
gör mycken skada på åkrar, ängar och
trädgårdar, emedan ban underminerar marken, afbiter
sädes- och gräsbrodden samt dess rötter, äfvensom
de mogna axen och samlar förråd deraf i sitt bo,
der de lefva parvis och starkt föröka sig, emedan
de börja para sig tidigt på våren och honan
endast går dräglig 3 veckor, samt således under
loppet af sommaren lägger flera kullar af ungar,
6 — 7 i hvarje, hvilka födas blinda. Långsoansad
Markmus (L. glareolus), af 3 tum C linjers längd;
svansen 1 ’ gång så lång som hufvudet, ofvan
mörkbruo, under hvitaktig, tunn, nästan jemntjock;
öronen breda, utstående ur fällen, som ofvan är
rödbrun, under hvit, med tydlig färgglans;
fötterna hvita; morrhåren långa, dels svarta, dels
hvita; läpparne och kinderne uppe vid sidorna af
näsan hvita. Finnes temligen allmänt i riket och har
sitt tillhåll i tufvig ängsmark, mest på sumpiga
ställen. Födoämnena äro så väl djur- som
växtämnen.
Marknad. Benämningen härleder sig sannolikt
ifrån Tyska ordet Mar kl, som betyder torg,
handelsplats, och begynte brukas i norden under
unionstiden. Det försvenskas med det gamla uttrycks-
Marknad.
fulla ordet köpstämma. Dessa marknader, af
hvilka nu hvarje stad och många ställen på
landsbygden hälla flera pä olika tider af året, hafva sin
äldsta upprinnelse ifrån religiösa fester, till och
med i hednatiden. De få tillfällen Svenska
allmogen den tiden, då den inre gemenskapen var så
svår, bade att sammankomma, erbjödo dem nästan
uteslutande de stora offren. Dessa slutades alltid
med stora tings- och köpstämmor. Derom
påminner ännu Upsala berömda marknad i Februari,
Distingen, rätteligen Disarthinget, nemligen att den
har sitt upphof i den stora Disarbloten eller offret,
som fordom vid samma årstid hölls vid detta den
nordiska offertjenstens hufvudsäte. De större
katholska helgonfesterna gåfvo ock anledning alt
hålla marknader, i anseende till den folkmängd,
hvilken dä sammanströmmade till städernas med en
större prakt och ett talrikare presterskap försedda
kyrkor. Användandet af ordet messa på vissa
marknader erinrar härom, t. ex. Pehrsmessan,
Larsmes-san, Bartbolomei-messan, o. s. v. Ännu i dag är
gudstjenstens firande i vissa kapell inom
Lappmarken, hvilket inträffar ett par gånger om året,
anledning till köpslagande derstädes. För
marknadsväsendet äro serskildta författningar utfärdade; men
hvilka till en del blifvit kraftlösa, genom den
nyligen utsträckta näringsfriheten. Vid öppnandet af
marknader iakttogs fordom en hop egna, nu
aflagda bruk, såsom t. ex. predikningar, ett ceremoniöst
utblåsande af marknadsfrid, o. s. v. Marknaderna
måste ännu betraktas såsom Svenska allmogens mest
älskade folkfester, ehuru man nödgas beklaga, alt
det hufvudsakligaste nöje de erbjuda är
brännvinssupande och skojerier. Marknader äro till antal
och ställen, hvarest de hållas, bestämda genom
kom-merse-kollegii författningar. Detta kollegium äger
att bestämma om inrättandet af nya marknader
eller indragning af de gamla. Hvarje inländsk
handlande äger rätt alt vid sädana tillfällen utbjuda
sina varor; men handel med utländningar är för
uppslädernes borgare förbjuden, lika väl som då
marknad icke hålles. För att idka handel på
marknader bör den handlande vara försedd med pass af
magistraten, hvilket intygar deras rättighet att
idka borgerlig näring. Marknad får ej börjas
dagen näst efter en belgcdag, ej heller, om den
blott räcker en dag, utsättas till dagen näst före
en sådan dag. Kongl. vetenskaps-akademien bör
hvarje år i almanacborna utsätta den dag då
marknaderna få begynnas, och på det hon må kunna
fullgöra detta åliggande, äro vederbörande
embetsmän skyldige, att i tid bos akademien
tillkännagifva marknads-terminerna. För närvarande
utgöra antalet af marknader omkring 500, deruti
io-beräknade så väl de hvilka blott räcka en dag,
som äfven de hvilka blott gälla för vissa varor,
såsom kreaturs- och ullmarknader. Städernas
rättighet till marknads-ståndpenningar härleder sig frän
17 § i 1619 års kongl. stadga om städernas
administration, hvarigenom samtlige städerne,
"för-untes, at njuta och bcbälla städernes tomter och
all den fördel deraf falla och ökas kunde.11 Alla
handlande, som med gods och kram besöka slä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
