Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karleby ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Klvlhainonumentet»
Hjeflinge.
377
2 alnar bred, vid hvars södra ända en
mindre dylik anträffas. Båda hafva ursprungligen
varit täckta af stora öfverliggare. På
sidoste-narne till den större varseblifvas åtskilliga
inristade figurteckningar, af ett ganska märkvärdigt
innehåll. På en af stenarne, som likväl nu är
bortförd, såg man 2 män, inom en
balfcirkelfor-mig figur, sysselsatta med något som man gissat
skulle vara ett musikaliskt instrument, till höger
derom, på samma rad, stå fyra mansfigurer, af
hvilka den förste är obeväpnad, samt kladd i ett
slags röck eller kjortel; den andre för en klubba
eller ett käril i handen, och de begge öfriga
blåsa i krumma lurar. Den mellersta raden på
samma sten visar S figurer, något liknande Latinska
S, ställda mot hvarandra på ömse sidor af ett
altare eller kar. Man har förmodat att dessa skulle
beteckna offerprester eller prestinnor, i sin släpande
skrud. Den nedersta raden föreställer två figurer,
liknande hästskor, uti hvarje af hvilka en
svärd-beväpnad man inför 4 bakbundna mansfigurer,
sannolikt fångar, hvilka insättas i fängelse. Tre
dylika följda af en man med draget svärd, och af
en menniska, som kör en med 2 hästar förespänd
tvåbjulig vagn, intaga öfra raden på den andra
stenen. I midten å densamma stå några djur och
nederst träffas 8 figurer, lika de ofvannämnda,
hvilka man ansett vara offerprester. De företrädas af en
man med upplyftad klubba i handen. Den tredje
stenen på grafvens vestra sida visar ett par enkla
genomkorsade cirkelformar, lika dem som så
talrikt förekomma på hällristningarne, samt tvenne
figurer, sannolikt betecknande yxblad. Af
grafvens östra sidobällar äro fyra försedda med
teckningar. Den första stenen bar två strukna
cirkelformar emellan spetssirater, ställda inom dubbla
linjer. Liknande sirater, här hopställda, åtskilja
den andra hallen i tvenne fält, uti hvardera af
hvilka man ser två djurbilder. På den tredje i
ordningen finner man blott en enkel ristning, af en
båt med 6 mans besättning, och på den fjerde
några otydliga drag. En femte sten, af högsta
vigt för monumentets historiska belysning, är
bortkommen; inen hade lyckligtvis förut blifvit
afteck-nad. Den föreställer 2 stridsyxor, 2 lansspetsar
och en s. k. pålstaf, ställda på en skeppsform.
Denna märkvärdiga fornlemning har varit
underkastad många försök till förklaring. Lagerbring
och Wessman ville uti figurteckningarne se
afbildadt ett Romerskt triumftåg, och den förre
framkastade den hypothésen, att de skulle erinra om
någon af Romarne på Skandinaviens södra kust
vunnen seger. Sjöborg antager väl icke detta;
men anser det ej omöjligt, att någon, som haft
begrepp om ett Romerskt triumftåg, velat, med
föreställningen derom, bedra den i grafkistan
jordade kämpen, hvilken, att dömma efter grafvens
storlek och öfriga omständigheter, synes hafva
varit af stor betydenhet, sannolikt en konung.
Bilden af vagnen, äfvensom af fångarne, har
föranledt dessa meningar, hvilka äro så till vida
riktiga, att ett segertåg här synes vara i fråga; men
all tanko på Romarne måste naturligtvis frånskil-
jas. Suhm ansåg monumentet erinra om Ragnar
Lodbroks seger öfver de upproriska Skåningarne
vid Hvitaby, år 750. Biskop Munter åter vill här
se afbildad en Druidisk offerfest, och en yngre
fornforskare bar bevisat, att ban baft rätt
åtminstone deruti, att han lillskrifver detta minne den
Keltiska siam, hos hvilken Druid-dyrkan var
rådande. Bevisen härför äro hemtade ej mindre af
grafvens byggnadsform, hvilken fullkomligt
öfverensstämmer med vestra Sveriges kiströr, de der
innesluta lik af en stam, som haft denna religion
och nyttjat bronzvapen, samt icke känt jernet, än
af sjelfva figurerne, särdeles vapenformerna och
lurarne, hvilka äga en omisskännelig likhet med
likartade af bronz; men omöjligt kunna föreställa
sådana, förfärdigade af jern. Äfven återfinnas
spetssiraterna i grafven på vapen och redskap ifrån
bronz-åldern. Fornlemningeu är således äldre än
Åsarnes tid, och veterligen den enda stenristning
i norden ifrån bronz-perioden. Ristningen
innehåller sannolikt en förnäm mans i bildskrift
framställda" saga, der en större seger, måhända firad med
mennisko-offer, är det mest framstående. Sjelfva
grafkistan med dess figurer upptäckles omkring
1750 af skattgräfvare; men blef sedan förstörd.
Sjöborg återställde den likväl, så godt sig göra
lät, är 1814, då ett par af stenarne voro
förkomna, och en måste utbrytas ur ett bränneri, der
den fått sin plats i pannmuren.
Hiiluravare (ansenliga berget), är ett mycket
högt och brant fjäll, i Jokmoks församling af
Luleå Lappmark, på östra sidan om Luleå elf,
hvarest å dess södra ända skett ett stort bergfall.
I denna brant bar funnits blyglans, blandad med
zinkblende, i en nästan lodrät stående gång, i
början af 4 f°ts bredd, sedan af 1 \ fots, och
derefter malmen aftagande och nästan alldeles
utgången, såsom anföres i bergmästare-relationerna på
1730-talet.
lijciliim, annex till Ryda, beläget i Barne härad
af Skaraborgs län, 3J mil S.S.V. från Lidköping.
Kyrkan af sten, gammal och af oviss ålder,
utvidgades på 1790-talet och förbättrades år 1818.
I socknen märkes: Toipa, 1 mtl. säteri, med
ansenlig löfskog, lijedum, ett hemman, skall fordom
varit säteri; men säterifriheten har sedan blifvit
förflyttad till Rylanda i Ryda socken. Socknen
innefattar 13 £ mil. och bar 082 invånare. Af
dess areal 5,346 tunnl. äro 15 sjö och kärr. Adr.
Skara eller Lidköping.
Hjeflinge, annex till Hög, beläget i üarjagers
härad af Malmöhus län, 1 mil N.N.V. från Lund,
1] mil från hafvet. I 1734 års kyrkobok för
socknen finnes antecknadt om en gengångerska,
hvilken några år efter skilsmessan från verlden
uppenbarade sig för mången, medelst oljud, och
gaf tydliga svar, på de frågor man gjorde henne
samt på detta sätt upptäckte ett mord. In oehlam
hu)un (heter det till slut) Petrus Stewenius. Året
1740 omtalas såsom märkvärdigt med afseende på
alla årstidernas beskaffenhet. Vinter och vår
beskrifvas, den förra så kall, att Sundet redan i
Januari månad var tillfruset och låg till medio af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
