Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kabelgatt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
326 Kalkbergagrufvan.
KalktufT.
sig, hvarvid den sönderfaller till ett fint, i mån
af kalkens större eller mindre renhet, mer eller
mindre hvitt pulver, hvilket ntgör kalkhydrat och
begagnas till en mängd tekniska bebof, isynnerhet
i stort genom behörig blandning med sand och
vatten, till beredning af murbruk. Detta
begagnas, såsom bekant är, till sammanfogning och
betäckning (rappning) af sten vid murning; emedan
det hårdnar småningom, i den mån vattnet afdunstar,
hvarvid det bildar en förening af kiselsyrad och
kolsyrad kalk. Är kalken till en viss grad oren,
s. k. hydraulisk eller cement-kalk, så får
murbruket egenskapen att hastigt hårdna under vatten,
och begagnas då till hydrauliska byggnader. Med
benämningen kalk förstår man alla de
hufvudsakliga former af kolsyrad kalk, hvaruti kalkjorden
förekommer i naturen och kallas urkalk,
öfver-gångskalk, flötskalk, o. s. v. Urkalken är
alltid hård, kristallinisk, af olika färg, stundom
genomskinlig, s. k. kalkspat, vanligen ogenomskinlig
samt då antingen hvit med kornigt och tätt brott
eller på olika sätt färgad, såsom marmor- och
kalksten. Öfvergångs- och fiöts-kalkcn är mer
eller mindre bård och tät, hvitaktig eller gulgrå,
stundom rödaktig, och innehåller försteningar eller
aftryck af organiska varelser. Då den förekommer
i kolformationer får den namn af bergkalk, i
kop-parschifler-formationer Zechstein; den som ligger
emellan brokig sandsten och keuper, får namn af
musselkalk; den öfver keuperlagren kallas Liaskalk ;
det derpå följande lagret Oolith; öfver denna
ligger Jurakalken, vanligen hvit till färgen. Den
öfver grönsanden lägrade benämnes planerkalk och
krita, samt den öfver brunkolsformationerne eller
molassen hvilande grofkalk, och .öfver denna
ligger sedan åtskilliga andra yngre slag af
sötvaltens-kalk, d. v. s. sådan som är afsatt ur källors
kalkhaltiga vatten, bildande tuff, droppsten, o. dyl.
Halhbergagrufran, i skillnaden emellan Films
och Walo socknar i Upland, upptogs 1694 af
Israel Brandt.
Kalkbollar, kristalläpplen, äro stenfyllningar af
åtskilliga arter af familjen ecbiniter, sjö-iglar,
hvilka hafva en mer eller mindre klotformig kropp
och förekommer hos oss uti åtskilliga tlolägriga
kalkberg, ganska ymnigt uti Nerike,
Westergötland och på Öland. De äro antingen helt och
hållet fyllda med tät kalksten och kallas då
egentligen kalkbollar, eller ock äro de fyllda med
kalk-spatskristaller och få dä namn af kristalläpplen.
Kalklaf (Licben calcareus), en ]afart som
förekommer på kalkklippor, isynnerhet på Gottland och
Öland, äfven på gamla murar, men sällan på
andra ställen, och kan begagnas såsom rödt färgstoft.
Kalkniergel, en noggrann blandning af kiselsyrad
lerjord med kolsyrad kalk, hvaruti den senare är
öfvervägande, i följd hvaraf den ofta är
stenhär-dad samt får dä namn af stenmergel, hvaremot den
lösa, som kan söndersmulas, benämnes mergeljord.
(Se vidare: Mergel.)
Kalkon (Meleagris Gallopavo), en hönsfogel,
hvaraf finnes tvenne arter, nemligen den Vilda
kalkonen (M. Gallopavo syl vestris), som lefver i Ame-
rika, och Tama kalkonen (M. Gallopavo domestica),
hvilken skiljer sig från den förra genom mindre
kroppsstorlek och omvexlande färger, samt finnes
hos oss nästan öfverallt på landet bos
ståndspersoner. Födoämnena utgöres af säd, insekter och
örter, hvarjemte de förtära mycket vatten samt gros;
men äro synnerligen ömtåliga för åtskilliga
växtämnen, särdeles persilja, bittermandlar och frön af
fingerborgsörten, hvilka för dem äro dödliga
gifter. De lefva i månggifte och en hanne är
vanligen tillräcklig för 10—15 hönor, hvilka
hvardera värpa 20—28 ägg samt rufva dem, sedan
de laggt sitt fulla antal, 26 till 28 dygn så
ihärdigt, att de ander tiden knappast taga sig föda.
Ungarne äro i början mycket ömtåliga, hvilket, i
förening med honans ifriga rufning, gör
uppfödandet af kalkoner temligen besvärligt, eburu det
för öfrigt är ganska lönande, emedan de, såsom
bekant är, värderas ganska mycket, för sitt
läckra kött.
Kalkspat, spatig kalksten, ett mineral hörande
till slägtet carbonater, och bestående af mer eller
mindre ren kolsyrad kalk, kristalliserad eller
kristallinisk, droppstensartad, njurformig, stänglig,
skälig eller bladig, antingen mer eller mindre
genomskinlig, hvit eller färgad på åtskilliga sätt af
metalloxider, i sitt renaste tillstånd får det namn af
dubbelspat (se delta ord). Kalkspaten förekommer
bos oss ganska allmänt och i alla formationer.
Kalksten, tät kalksten, ett mineral af slägtet
carbonater, hufvudsakligen bestående af kolsyrad
kalk, derbt och tätt med splittrigt och mussligt
brott, hvitt, grått, gult, rödbrunt eller brokigt
ogenomskinligt, i kanterne genomskinande,
förekommer såsom beståndsdel uti alla formationer. Den
uti urbergen förekommande, urkalken, är i allmänhet
ren och egnar sig företrädesvis till kalkbränning,
d. v. s. beredning af fri kalkjord, osläckt och
släckt kalk. Den som förekommer uti
öfvergångs-och fiötsformationer är deremot mer eller mindre
oren och ofta ej användbar till kalkbränning; men
begagnas då såsom material till byggnader och
arkitektoniska prydnader, särdeles t. ex. den hos
oss förekommande s. k. Ölandsslenen (se detta ord),
m. fl. arter, hvaraf finnes god tillgång, likasom
på urkalk, hvaremot tillgången på de
flölsforma-tionerne tillhörande är ganska sparsam.
Kalkstenspilar, Ölandsspikar, darter, äro
sten-fyllningar af molusker, tillhörande familjen
ortho-ceratiter, som hafva rak längdaxel och äro af
cylindrisk eller konisk form samt finnas ganska
ymnigt uti den Öländska flolägriga, grå eller
bra-na, kalkstenen, af olika storlek, från en
skrifpen-nas till en arms tjocklek, och från 3 till 24 tums
längd, men stundom utan tecken till skal.
KalktufT, ett mineral tillhörande slägtet
carbonater, beslående af mer eller mindre ren kolsyrad
kalk, hvilken blifvit afsatt ur sin upplösning i
vatten, i olika former samt äfven af olika färg,
vanligen frambragt genom små qvantiteter jernoxid,
samt inneslutande öfverlefvor af blad, stjelkar
eller aftryck af ännu befintliga växter och
söt-vattenssnäckor, och bildas fortfarande, isynnerhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
