Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holm ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
■lapar.
Härd,
199
som skogarne, tillhörande herrgårdarne i
socknen, äro till större delen medtagna. Egendomen
bar tillhört slägterne Fleming, Spens, Posse,
Seton, Fleetwood, Fnrubom och Smedberg.
Håpar, ett slags båtar, hvilka begagnas i de
Norrländska floderna. De äro byggda så, att de med
lätthet löpa uppföre fallen, samt ganska smala och
bvälfva lätt omkull, om man lutar sig för
mycket ät ena sidan. Man kan blott sitta i midten
och pä ändarne, af hvilka roddarn intager den ena.
Hård. Denna i Svenska historien mycket bekanta
ätt anses bärstamma från Jöns till Nässjö, hvars
sonsons sonson år 1490 var höfvidsman på
Kalmar och gift med en Gunilla Hård. Barnen
upptogo moderns namn och vapen. Först 1650
introducerades ätten på riddarhuset med Carl Hård
af Segerstad, riksjägmästare, som varit utnämnd
till landshöfding i Jemtland; men hvilket embete
ban ej emottog. Slägten består egentligen af tre
grenar: till Jälla, till Segerstad och Tubbetorp
eller Gudbammar. De märkligaste af densamma äro:
Härd, Gunnar T||omasson eller
Tynnars-•ön, biskop i Skara från 1336 till sin död d. S
Juni 1340. Ilade förut varit kanik vid
domkapitlet. Var född på Hedsala gård icke långt ifrån
Linköping, beskrifves som en berest och lärd man.
Hård, Peder Olofsson, till lläringe, riddare
och riksråd år 1528, död 1534, son till den
ofvannämnde höfvidsmannen på Kalmar, Olof
Pedersson.
Hård, Bengt IbJU rnsson, till Händelö, blef
riksråd år 1506, följande året häradshöfding i
Lösings härad och år 1512 bgman i Tio härad, då
ban utgifvit en lagmans-dom på en qvarn vid
Hänger.
Hård, Hunt Bengtsson, till Ikornatorp, blef år
1567 ståthållare öfverallt Westergöthland,
Wermland och Dal, var son till Bengt Olufsson till
Mel-lunge och Karin Slätte.
Hård, Carl, öfverste-löjtnant, blef I676
öfver-kommendant på Carlshamns skans; men hvilken
ban utan nödtvång d. 17 Okt. s. å. uppgaf till
Danskarne och dömdes derföre från tjensten.
Hård, Carl Gustaf, son till general-majoren
och landshöfdingen i Halland, Johan Pedersson H.,
var född 1674, blef 1700 korporal vid
draban-terne, sårad vid Punitz, och 1706 öfverste för ett
regemente dragoner; var 1707 en af dem som
åtföljde Carl XII vid dess resa till Dresden, följde
konungen till Bender och uppböjdes der i
friberr-ligt stånd, deltog i Turkarnes fälttåg mot
Ryssarne och i kalabaliken vid Bender, der ban blef
sårad och fången, men snart derefter utlöst;
följde konungen till Stralsund 1714, befordrades
sedan till chef (or lifsqvadronen, general af
kavalleriet, guvernör i Skåne och 1727 till riksråd,
hvarifrån ban entledigades efter Hornska systemets
fall år 1739. Blef 1731 grefve och afled d. 10
Febr. 1742. Hans son,
Hård, Jolian Ludvig, bekant för sitt
deltagande i 1756 års konspiration och sina
omvexlande öden, var född 1720, ingick belt ung i
krigstjenst, bivistade kriget i Finland 1741—1742,
och gick efter dess slnt i Holländsk tjenst, der
han befordrades till öfverste, samt bivistade många
fälttåg. Återkommen till Sverige, blef ban
löjtnant vid lifdrabanterne, inlät sig i
sammansvärjningen till konungamagtens utvidgande; men
lyckligare än de öfrige, räddade han sig i tid och fick
en fristad hos sin fordne förman i Holländska
tjensten, fursten af Waldeck. För att icke
blottställa honom, då ban reklamerades af Svenska
hofvet, begaf ban sig först till Schweitz och sedan
till Preussen, der han anställdes soin chef för ett
nytt regemente, försvarade med mycken tapperbet
Driesen, men blef Rysk krigsfånge och
inspärrades, på kejsarinnan Elisabeths befallning, i
fängelse, der ban qvarhölls ända till Peter I)I:s
uppträdande på thronen. Denne monark icke allenast
befriade bonom, utan visade bonom äfven den
största godhet. Återkommen till Preussen, blef ban
befordrad till general-major; men som han 1765
benådades i Sverige, reste ban dit, upphöjdes der
till kommendör af S. O., vände tillbaka till
Berlin, blef der general-löjtnant och guvernör i
Spandau, tog afsked 1780, flyttade en tid till
Paris, och gifte sig vid 61 års ålder med en
grefvinna von Padevills, med hvilken ban erhöll ett
herrskap i Sachsen, pryddes år 1786 med
Serafimerorden oeh dog d. 21 Aug. 1798. Ilan påstås
hafva haft mera sinne för krig och äfventyr, än
för den sanna statskonsten, och den regeringsform,
ban ville införa i Sverige, skulle hafva gränsat
nära till despotism. Hans sonson,
Hård, Carl Gustaf, var född d. 30 Sept. 1790,
fick 1813 bäradsböfdings namn, heder och
värdighet, förordnades år 1824 till vice landshöfding i
Östergöthland och 1826 till justitieråd. Detta
embete lät ban, emot sin önskan och fördel,
öfvertala sig att tio år senare utbyta mot
statsråds-embetet, hvilket han nedlade d. 16 Maj 1840, vid
statsrådets förändrade inrättning. Såsom alldeles
medellös, erhöll han af ständerne en pension; men
hvilken ban icke länge behöfde uppbära, emedan
ban afled på Runstorp i Östergöthland d. 27 Aug.
1841. Blef 1836 kommendör af N. O.
Hård, Carl, chef för Uplands regemente,
general-major, chef för 9:de infanteri-brigaden och
kommendör med stora korset af S. 0., född i
Wik-sta socken af Upland d. 4 Juni 1768 och död i
Upsala d. 30 April 1840. Ilan inskrefs som volontär vid
Uplands regemente vid fyra års ålder, var löjtnant
vid tjugu år, bivistade 1788 och 1790 årens
fälttåg, och många af de förnämsta derunder
förefallande krigshändelser, särdeles till sjös, kriget i
Pomern och det i Norrige, der han mycket
utmärkte sig vid stormningen af Liers skans,
sårades, men tog en kanon och 100 fångar, samt
belönades, ehuru endast major, med Svärds-ordens
stora kors, bivistade fälttågen i Tyskland och
Norrige åren 1813 och 1814, och blef 1816 chef för
det regemente ban då tillhört i 44 år. Tog
afsked 1835. H. var, ehuru krigare, likväl mer än
vanligt, känslig for fredens värf och isynnerhet
för dess blommor: konsterna; hade ej blott
dyrbara samlingar, utan idkade äfven teckningen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
