Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin, Olof von - Dalin, Anders Fredrik - Dalius, Sven eller Sveno - Daljunkaren - Dalkarl, Johan Olsson - Dalkarlsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tilläts hofvet att följa sin böjelse, återkallades
Dalin, pryddes med Nordstjerne-orden och
utnämdes till hofkansler. Han fick likväl ej länge njuta
af detta lyckans nya solsken, ty han afled på
Drottningholm, d. 12 Aug. 1763, endast 55
år gammal och begrofs i Lofö kyrka vid sidan
af sin efterträdare i lärarekallet för kronprinsen,
Klingenstjerna, under en minnesvård, som den
kongl. tacksamheten och aktningen uppreste åt de
begge förtjente männen. Han hade redan år 1751
blifvit upphöjd i adligt stånd, hvarvid han, efter
tidens bruk, lade ordet von framför sitt namn,
inkallades i vetenskaps-akademien och blef
sekreterare i den af drottning Lovisa Ulrika
stiftade vitterhets-akademien. Dalins vistande vid
hofvet var ej fördelaktigt för utvecklingen af hans
skaldegåfva, emedan han derigenom tvangs att
skrifva en sådan mängd tillfällighetsstycken, att
hans snilles högre flygt blef, om ej rent af
förlamad, åtminstone bunden, och han förleddes att
sätta qvickheten, lättheten och ytligheten framför
det djupare, högre och mera betydelsefulla af
poesiens skapelser. Äfven tilltrodde man honom, och
han förleddes att tilltro sig sjelf, krafter,
hvilka icke egentligen voro honom förlänade. 1744
års ständer uppdrogo honom att skrifva Sveriges
historia och anslogo för detta arbete, en gång
fullbordadt, ett pris af 2,000 dukater, hvaraf
D. uppbar hälften. Häfdateckningen var icke
Dalins egentliga fält, emedan han saknade den
ihärdige forskarens mödosamma flit, den djupare
kritikens stränghet, samt af sitt poetiska sinne lät
hänföra sig till hypotheser och förhastade eller
traditionella åsigter af saker och personer. Han
hann ej längre än till och med Carl IX:s tid.
Hans stora episka skaldestycke: Svenska friheten,
och hans tragedi: Brynilda, äro mindre lyckade.
Komedien: Den Afundsjuke ställde honom vid
sidan af Holberg, och man bör med skäl beklaga,
att han icke mera egnade sig åt detta
vitterhetsslag. Bland hans bästa skrifter räknar man:
Aprilverk om vår herrliga tid, Sagan om hästen, jemte
hans fabler. Han var för mycket poet för att
vara embetsman. Såsom enskild person berömmes
han såsom ”en säker vän och ädelsint ovän,
hvilken aldrig missbrukade sitt anseende och sin
lycka till någons förtryck”; han var ”af ett fromt
och stilla sinnelag, redlig och välgörande.” Han
dog ogift och hans adliga ätt utgick med honom.
Dalin, Anders Fredrik, född den 16 Mars
1806. Har öfversatt en mängd af de uti L. J.
Hjertas Läse-Bibliothek utgifna arbeten, deribland
Marryats och de flesta af Bulwers romaner. Har
äfven skrifvit: Fransyskt och Svenskt Handlexikon,
sthm 1841; Svenskt och Fransyskt Handlexikon,
Sthm 1845; ett större stereotyperadt Fransyskt
och Svenikt Lexikon, Sthm 1842 och 1843, samt
Strödda tankar i åtskilliga vigtiga religionsämnen,
Sthm 1841, den senare en i bokhandeln icke
utkommen skrift.
Dalius, Sven eller Sveno, en på sin tid
omtyckt rimmare, född år 1604, död år 1693,
således troligen den äldste af alla Svenska poeter,
är känd under namnet: Salig Gubben och har sjelf
skrifvit sin biografi på vers. Enligt den skall
han hafva varit född i prostgården Öhr på
Dalsland, anställd vid kammar-kollegium och som
krigskommissarie vid armén. Något mera vet man icke
om hans lefnadshändelser, och de tyckas ej heller
hafva varit särdeles märkliga. Han har
efterlemnat ett Gratulatz-memorial, En liten ny
Cantilen-Book, Sven Bryngelsson Dalii Valetskänk på
sitt 77:e vandrings-åhr, o. s. v.
Daljunkaren. Den, under detta namn kända,
personen hette Jöns, och var oäkta son till en
bondpiga i Björkstads socken af Westmanland.
Begåfvad med mycken slughet, genom sin tjenst
i åtskilliga bättre hus något öfvad i tidens finare
umgängessätt, var han icke oskicklig att spela
den politiska rol, hvartill hans tillfälliga likhet
med den aflidne Nils Sture gaf en anledning, och
hvilken biskop Sunnanväder klokt förstod att
begagna. Efter hans undervisning beslöt Jöns år 1526,
att gifva sig ut för den unge Sturen, klagade för
allmogen i norra Dalarna öfver konung Gustafs
förföljelser emot honom och hans slägt, samt
öfver hans hårda regering och förtryck. Härigenom
lyckades det honom att samla ett parti, särdeles
bland Leksands, Orsa och Mora invånare, hvilka
gåfvo honom en lifvakt och lofvade våga allt för
honom. Rättviks sockenmän voro klokare och
afvisade hans försök. Nu reste han till Norrige,
gifte sig der med en adlig jungfru samt återkom
försedd med penningar, manskap och en rik
utrustning, hvaribland man isynnerhet anmärkte en
dyrbar guldkedja, hvilken han bar vid alla
högtidliga tillfällen. Ehuru illa emottagen i södra
Dalarne, rönte han i de norra samma
tillgifvenhet som förut, och han började till och med
att slå mynt och utöfva andra kongl. rättigheter,
så att konung Gustaf blef uppmärksam på hans
tilltag. Han lät skicka till honom ett bref från
fru Christina Gyllenstjerna, hvari hon på det mest
bestämda sätt förnekade honom. För att afböja
det menliga intrycket af detta bref, föregaf han,
att hans moder blygdes att erkänna honom,
emedan han var född före äktenskapet. Denna
smädelse slog likväl icke an på de rättänkande
Dalkarlarne utan afvände många sinnen från honom.
Emellertid fortfor jäsningen i Dalarna och konungen
nödgades slutligen vidtaga allvarsamma åtgärder,
tågade i spetsen för en ansenlig styrka till Tuna,
dit han sammankallat bönderne, tilltalade dem här
med stränghet, lät halshugga anförarne och
hemsände de öfrige, sedan de svurit ny trohetsed.
Daljunkaren hade förut räddat sig till Norrige.
Härifrån undkom han till Rostock; men konungen
lät der anklaga honom hos magistraten, icke för
hans uppror, utan för en stöld som han begått.
Han blef lagförd, öfverbevist och halshuggen,
enligt Fryxell år 1530, enl. Sh. Rosenhane år 1533.
Dalkarl, Johan Olsson, så kallades Johan
Stjernhöök (se detta ord) till dess han adlades
år 1649.
Dalkarlsbergs odal-grufve-fält, i Nora socken
af Westmanland, består af 7 bearbetade grufvor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
