Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brahe, Erik - Brahe, Magnus - Brahe, Ebba - Brahe, Margaretha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brahe, Erik, är egentligen namnkunnig för sin
delaktighet i den anläggning, som, vid 1756 års
riksdag, åsyftade att utvidga konungamagten, men
hvars förtidiga upptäckt förde de deri invecklade
på schavotten. Ständerna hade, 20 år förut,
antagit en för hela riket, alla dess stånd och vilkor
gällande, allmän lag, hvilken bestämde
rättegångsformerna och domstolarna. En ibland denna lags
stora företräden var, att hon afskaffade, förbjöd
och bestraffade, torturen. Icke desto mindre
förordnade ständerna en serskild kommission, hvilken,
med förbigående af bestående domstolar och
gällande rättegångssätt, i första och sista instansen
upptog och afdömde detta mål, samt använde en
ohygglig tortur på flera af de anklagade, för att
framtvinga bekännelser. Dertill gick man tillväga
med en sådan skyndsamhet, att då
sammansvärjningen upptäcktes d. 22 Juni, föll kommissionens
dödsdom d. 16 Juli och verkställdes d. 23, utan
att Adolf Fredrik hade mod att begagna sin
konungsliga rätt att gifva nåd. Brahe, den
förnämste af desse, ehuru kanske icke den mest
verkande, var då endast 34 år gammal. Han hade, vid
19 års ålder, ingått som ryttare vid Skånska
kavalleriet, men befordrades på elfva år till
öfverste vid lifgardet, hvartill han utnämndes år 1752.
I den föreskrift han, kort före sin död, uppsatte
för sin son, rådde han denne att undvika de hala
hoftrapporna och ej ingå i tjenst, om han annars
kunde föda sig. Den då lefvande sonen, ett fem
års barn, följde väl icke detta råd, men den
ännu ofödde Magnus Fredrik, hvilken såg dagen
nära tre månader efter fadrens afrättning, var
egentligen aldrig i statens tjenst, ehuru han
befordrades till dess högsta värdigheter. — Den olyckliga
makan sökte med tårar och knäfall beveka
domarena, men afvisades af dem med köld. Isynnerhet
vände hon sig till grefve Fersen, som var en af
det då rådande partiets mägtigaste ledare, men
med lika liten framgång. Detta uppträde säges
hafva ägt rum i samma hus, der Fersens son, 54
år senare, tog sin tillflygt d. 20 Juni 1810, men
af det förbittrade folket rycktes derifrån, för att
mördas några steg ifrån det ställe, der Brahe och
hans olyckskamrater fallit för bilan.
Brahe, Magnus, den förres sonson, föddes på
Rydboholm d. 2 Sept. år 1790; ingick år 1809 i
krigstjenst vid lifregements-brigadens husarkorps,
straxt derefter vid lifgardet till häst, der han
redan år 1812 var ryttmästare och prydd med
Svärdsorden. Anställd vid d. v. kronprinsen Carl Johans
hof, och hedrad med hans förtroende och vänskap,
steg den unge mannen från det ena embetet till
det andra, från den ena utmärkelsen till den
andra. Grefve Brahe ägde ett förbindligt väsende,
ridderliga tänkesätt, var fullkomligt fri för all
egennytta och hyste en orubblig tillgifvenhet för
sin höge vän, vid hvars sjuksäng han vakade med
exempellös sjelfuppoffring, och dog blott sex
månader efter honom, d. 16 Sept. 1844. Han var
då en af rikets herrar, riksmarskalk,
general-löjtnant, chef for konungens adjutants- och
ordonans-officerare, sekund-chef för lifgardet till häst,
kansler for krigs-akademien på Carlberg,
Serafimer-riddare, riddare af Carl XIII:s orden, af Ryska
Andræ, Alexander Newsky, Hvita Örns och S:t
Annæordens första klass, storkors af Grekiska
Frälsareorden, af Sachsiska Ernestiner-orden, riddare af
Preussiska Merit-orden, medlem af alla inhemska
akademier, utom den Svenska, och ordförande
eller ledamot i en mängd kommitéer.
Brahe, Ebba, dotter till riksdrotset Magnus
Brahe, har egentligen blifvit bekant såsom
hjeltinnan i en roman, hvari man, långt efter de
handlande personernas död, låtit henne och den store
Gustaf Adolf, spela hufvudrolerna. Det sanna är,
att hon, såsom uppfostrad i Carl IX:s andra
gemåls hof och nära jemnårig med Gustaf Adolf,
således hans lekkamrat, blef föremålet för en
ömmare känsla, hvilken likväl alltid tyckes hafva
hållit sig inom den stränga tillbörlighetens gräns. Han
hade för afsigt att taga henne till sin gemål,
något som på den tiden icke var särdeles ovanligt,
enär hans farbror och farfar haft infödda gemåler.
Hans moder, enkedrottning Christina, satte sig
deremot, och medan detta förslag var å bane,
berättas det, att Ebba skall en gång hafva skrifvit på
en fönsterruta i Stockholms slott:
”Jag är nöjd med lyckan min,
”Tackar Gud för nåden sin”,
”Det ena du vill, det andra du skall:
”Det plär så mest gå i sådana fall.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
