Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bejgud - Belanger, Louis - Beldeg - Beldenacke eller Bellenack, Jöns - Belje - Bellefors - Belle-vue - Bellichius, Laurentius Thoreri - Bellinus, Olof Stephansson - Bellman, Johan Arndt - Bellman, Carl Michaël
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bejgud, en af de tolf berserkar, eller kämpar,
som konung Rolf Krake sände sin stjuffader,
konung Adil, till undsättning.
Belanger, Louis, född Fransman, en utmärkt
landskapsmålare, som i slutet af 1790-talet kom
till Stockholm och der dog år 1816. Var
isynnerhet lycklig i sina laverade landskap, hvilka äro
utförda med en djerf pensel och en skicklig
anordning af dagrar och skuggor.
Beldeg, den tredje af Odens söner, den han,
under sitt tåg till Norden, säges hafva insatt till
konung i Vestra Sachsland eller Westfalen.
Beldenacke eller Bellenack, Jöns
(Johannes Andreæ), född på Jutland, konung Johan II:s
sekreterare, och genom hans förord biskop på
Fyen, följde Christiern II till Stockholm, var en
af hans förtrognaste rådgifvare, samt fick af
honom fullmagt på Strengnäs stift, hvars biskop
fallit i Stockholms blodbad. Det är emellertid ovisst,
huruvida han någonsin tillträdt embetet; ty efter
Christierns förjagande fann Beldenacke icke
rådligt att qvarstanna, utan flydde ur landet. Hans
vidare öden äro obekanta.
Belje, (mythol.), en jätte, hvilken Frej, i en
tvekamp, dödade med ett hjorthorn. Frej
kallades derföre Beljes bane och Beljes fiende.
Bellefors, en socken, jemte Ekeskog och
Beateberg, belägen i norra Wadsbo kontrakt af
Skara stift, Wadsbo härad och Skaraborgs län, 2 1/4
mil S.O. från Mariestad, samt 1/2 mil från Götha
kanal. Jemte annexet Beateberg består socknen
af 30 1/2 mtl. Ensam har den en areal af 9,442
tunnland, hvaraf 800 äro sjöar och kärr, och
invånarnes antal uppgår till 733 personer. Socknen
hörer till 2 kl. konsist. Adr. Mariestad. —
Kyrkan skall förr hetat Hunnekulla. Den är uråldrig,
belägen vid ån Tidan, på en med berg och sten
omgifven kulle. Här är en vexelundervisningsskola
inrättad af en baron Sture. Ett gammalt
fäste, fordom benämndt Mycklingborg, har legat
på Myckeltorps ägor i denna socken.
Belle-vue. Såsom många utländska städer
hafva sitt Belvedère eller Belle-vue, något ställe
hvarifrån man äger en särdeles hänförande
utsigt, så har Stockholm äfven ett med detta namn,
en malmgård, förut kallad Lögheboda, innefattande
landtudden emellan Norr- och Roslags-tullarna,
vid stranden af Brunnsviken. Hof-intendenten Pasch
började först dess försköning, hvilken sedermera
fullföljdes af öfverståthållaren, baron Carl Sparre,
hvilken gaf stället sitt nuvarande namn. Det är
likväl mindre utmärkt genom någon storartad utsigt
från dess höjder, än genom sjelfva sin vackra
belägenhet. Gustaf III inköpte det, och det har
alltsedan tillhört kronan.
Bellichius, Laurentius Thoreri,
kyrkoherde i Mariestad, blef, vid 74 års ålder, utnämnd till
biskop i Götheborg, der han dog d. 1 Jan. 1678,
i en ålder af 80 år.
Bellinus, Olof Stephansson, antog namnet
Bellinus af sin födelseort Bälinge i Upland, der
fadren var kyrkoherde. Han blef Johan III:s
hofpredikant, och, emedan han visade sig medgörlig för
införandet af lithurgien, befordrades han till
biskop i Westerås, år 1589. Såsom väl anskrifven
hos Sigismund, fick han det förtroendet, att, vid
konungens kröning, sätta kronan på hans hufvud.
År 1606 blef han likväl af konung Carl IX, på
riksdagen i Örebro, anklagad för sin delaktighet
i lithurgiens antagande, för det att han hållit
Sigismunds parti och skrifvit till honom äreröriga
bref om Carl, samt herbergerat den, såsom
konungamördare, misstänkte Petrus Petrosa. Biskopen
värjde sig med ed mot dessa beskyllningar, men
blef icke desto mindre, d. 16 April, dömd från
embetet. Sedan han likväl ödmjukat sig för den
vredgade konungen och många fällt förböner för
honom, samt den utnämnde efterträdaren,
kyrkoherden i Mellösa, Nikolaus Petri, efter fjorton
veckor aflidit, återfick Bellinus sitt embete,
hvilket han med beröm förvaltade till sin död, år 1618.
Bellman, Johan Arndt, son af skräddaren
Martin Bellman, blef, för sin skicklighet i
musiken, antagen vid Carl XI:s hofkapell; men trött
vid denna för honom icke tillfredsställande
sysselsättning, lemnade han sin befattning, för att med
mera allvar egna sig åt studierna, dem han
redan förut idkat. Han blef magister, företog en
vidsträckt utländsk resa, och utnämndes derunder
till eloqv. professor i Upsala. Dog år 1709,
endast 35 år gammal. Han har utgifvit åtskilliga
disputationer och tillfällighetstal. Genom sin tredje
son, lagmannen Johan Arndt Bellman, blef han
farfader åt skalden
Bellman, Carl Michaël. Hans
lefnadsomständigheter äro få och obetydliga, liksom mängden
af författares och kanske mer än de flestes. Han
föddes i Stockholm d. 4 Febr. 1740 (efter nya
stilen d. 15), röjde tidigt anlag för skaldekonst
och författareskap, så att han, vid 17 års ålder,
lät trycka en öfversättning af Schweidniz’s
”Evangeliska dödstankar”, och skref senare åtskilliga
poemer af allvarsam art, ett slags moralsatirer i
tidens smak. Såsom brödyrke inträdde han i
banken och vid tullverket; men gjorde der föga
lycka, emedan hans kallelse var riktad åt ett helt
annat håll, än embetsmanna- och affärslifvet. Vid
25 års ålder förlorade han sina föräldrar, och nu
syntes medvetandet af hans bestämmelse hafva
fattat honom, eller rättare: hans bestämmelse uttog
sin rätt, honom sjelf omedvetet. Han gjorde sig
snart känd genom skaldestycken af det slag, som
var hans sannskyldiga, och som beredt honom en
odödlighet, hvilken ingen Svensk skald, och
kanhända ingen skald i det nyare Europa, delar med
honom. Gustaf III lärde känna honom, och tog
vård om det enda han behöfde: hans lekamliga
bergning. Han utnämndes till sekreterare i
nummerlotteriet, der han likväl aldrig gjorde tjenst,
utan afstod halfva lönen åt sin vikarie. Den
andra hälften, 1,500 daler kopparmynt, svarande mot
1,000 R:dr Rgs efter nuvarande myntvärde, var
hans behållning. Året derpå, 1776, erhöll han
hofsekreterare titel. Detta var allt hvad Bellman
undfick af den kongl. nåden, och allt hvad som i
yttre måtto gjordes honom behof. Konungens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
