Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blick på de sista århundraden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som under den femtiåra s. k. frihetstiden växelvis
spelte hufvudrolen, äro bekanta under namn af Hattar och
Mössor, eller det franska och ryska partiet. Men vid
alla partier är det ofta svårt att draga en så skarp
gränslinie, att de ej stundom falla i hvarandra, eller
att anvisa de handlande personerna deras rätta plats
emellan dem båda celler uti hvardera. Ty det är så
vanligt, att namn qvarstå, medan åsigter och afsigter
förändras; många karaktärer vackla, andra stå fastare,
många söka djärft att bibehålla sig af sig sjelfva, tills
de genom nöd eller fördel sälla sig till ettdera partiet.
Hattar kallades, som sagdt, äfven det franska
partiet; Mössor äfven det ryska, sedan äfven det
engelskt-ryska. Ingenting ådagalägger bättre den utöfvande
maktens vanmakt och splittring, som den sjelfviska
aristokratien ingöt i allt, än de båda under denna tiderymd
lättsinnigt började och ärolöst utförda krigen. Det
första var det finska 1741—1743, i hvilket en hel armé
utan strid sträckte vapen och genom hvilket ett nytt
stycke af detta sköna land förlorades. I det andra, det
pommerska, åstadkommet genom franska pänningar,
spelte Svenskarne, som hittills ägt i Tyskland ett visst
anseende, en den ömkligaste rol inför hela Europa. Ty
i båda krigen fanns intet ändamål, ehuru man i det
första åtminstone drog i fält mot en gammal arffiende.
Hvad den ena ville, ville ej den andra; befäl och
planer växlade efter slumpen eller egennyttans nyck.
Ehuru det sista kriget förts med franska hjälpmedel,
alstrade det dock nya skulder, hvilka gåfvo partierna ett
rikligt ämne till inbördes beskyllningar och strider, så att
kabaler, tvedrägt och hämndlystnad rasade värre dag
för dag. En sådan förvirring i alla förvaltningens
grenar, folkets däraf härflytande missnöje och oro
uppnådde sin höjd på och efter riksdagen 1765. I
statsförfattningen låg intet medel att förena de tvistande, att
tygla de obändige; ty konungamakten var blott en
skugga, från hvilken man på hvarje riksdag, isynnerhet
efter det 1756 misslyckade, Brahes och Horns lif
kostande, försöket att återställa densamma, aftvungit
ständigt flera rättigheter. Så stodo sakerna, att Konungens
kraftyttringar gjorde honom misstänkt, att hans mildhet
gjorde honom mindre aktad. Slutligen var han blott en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
