- Project Runeberg -  Handbok i Svenska Kyrkans Historia /
258

(1892) Author: Carl Alfred Cornelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

25 S KYREAN UNDER SJUTTONDE SEKLET.



bör »gå tvärtemot synden, som är bedrifven», så att t. ex.
den, som i dryckenskap begått dråp, borde åläggas att under
en viss tid icke deltaga i några gästabud eller bära värja.
För öfrigt nämnes exempelvis, att fastor och allmosors
gifvande kunde ådömas, jemväl ock någon tids förbud att vara
i kyrkan närvarande utom under predikan. Men att stå naken
för kyrkodörren eller varda slagen i jern må blott brukas
för så grofva brott, som mord på föräldrar eller syskon,
hvarjemte uttryckligen föreskrifves, att »kyrkans dom icke
finge gå på någon menniskas lif, lekamen, gods eller egor».

Så stadgar kyrkoordningen. Men vid tillämpningen
betedde man sig vida strängare, såsom man kan se af
erkebiskop Abrahami Angermanni förfarande vid sin förut
omtalade visitationsresa. Äfven under den följande tiden var
särskildt zissäätning vid en eller flere kyrkor ett af
domkapitlen ofta ådömdt tuktemedel, ehuru det stod i uppenbar
strid med kyrkoordningens nyss antydda föreskrift. Böter i
penningar eller varor till de fattiga, till sockenkyrkan eller
till domkyrkan var likaledes ett ganska vanligt kyrkostraff.
Ändtligen brukades mycket allmänt, att den felande
ådömdes att i vapenhuset eller nere i kyrkan längre eller kortare
tid stå eller knäböja vid »pliktepallen» eller »in loco
peccatorum», såsom det kallades.

Angående den ordning, i hvilken kyrkoplikten skulle
fullgöras, stadgade kyrkoordningen, att densamma skulle ske
efter aflösningen, och att om någon icke uppfylde den plikt,
honom blifvit ådömd, skulle »ett skarpt verldsligt straff
honom uppålagdt vardax. Men i tillämpningen förekom oftast,
att kyrkoplikten måste fullgöras före absolutionen, om ock
en och annan gång hände, att man stälde sig
kyrkoordningens föreskrift till efterrättelse. Det var ju naturligt, att i
samma mån kyrkoplikten fick karakteren af ett verldsligt
straff, kyrkoordningens stadgande i denna punkt måste
förefalla olämpligt. Ty att låta den absolverade och med
församlingen redan försonade syndaren derefter underga t. ex.
risslitnipg, kunde tydligen icke gerna gå för sig.

Såsom redan förut är antydt, utgjorde uppenbar skrift
och kyrkoplikt den allmännast använda kyrkotukten och
ådömdes mycket ofta, äfven då ingen bannlysning föregått.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:08:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/skh/0268.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free