Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte delen. Kapten Silver - XXXII. Jakten efter skatten. — Rösten bland träden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade de andra börjat låna ett öra åt dessa uppmuntrande
ord och någorlunda återvunnit fattningen, då samma
röst åter lät höra sig — denna gång icke sjungande, utan i
ett svagt, avlägset ropande, som ännu svagare genljöd
bland Kikarens klyftor.
»Darby M’Graw», klagade den — — ty detta ord
beskriver bäst ljudet — »Darby M’Graw! Darby M’Graw!»
om igen, och därpå litet högre och med en svordom, som
jag utelämnar. »Skaffa hit rom, Darby!»
Sjörövarne stodo som fastväxta vid marken, med
ögonen trängande ur sina hålor. Långt efter det rösten dött
bort, stodo de ännu stirrande framför sig under
tystnad.
»Det ä’ nog!» flämtade en. »Låt oss gå.»
»Det var hans sista ord», stönade Morgan, »hans sista
ord ovan bord.»
Dick tog fram sin bibel och bad ivrigt. Han hade fått
god uppfostran, Dick, innan han kom till sjöss och råkade
i dåligt sällskap.
Ännu var Silver obesegrad. Jag kunde höra tänderna
skallra i munnen på honom, men ännu hade han icke
givit sig.
»Ingen på den här ön har någonsin hört talas om
Darby», mumlade han, »ingen utom vi här. Och, kamrater»,
utropade han med stor ansträngning, »jag har kommit hit
för att ha de där pengarna, och jag viker inte ett steg
vare sig för människor eller djävlar. Jag var aldrig rädd
för Flint, medan han levde, och jag ska ta mig tusan
trotsa honom som död. Sjuhundratusen pund vänta oss, inte
en kvarts mil härifrån. När vände nånsin en lyckoriddare
aktern åt så mycket pengar för en gammal supig, blånäst
sjöman — och död till på köpet!»
Men hans kamrater visade intet tecken till
återvändande mod, snarare växte deras fruktan genom hans
vanvördiga ord.
»Stopp och belägg, John!» sade Merry. »Trotsa inte ett
spöke.»
De andra voro för rädda att svara. De skulle ha
sprungit sin väg var för sig, om de vågat, men fruktan höll dem
tillsammans och tätt inpå John, som om hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
