Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen. Mitt äventyr till sjöss - XXV. Jag stryker sjörövarflaggen - XXVI. Israel Hands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta tyckte jag var rätt förnuftigt, och vi avslöto genast
vår överenskommelse. Inom tre minuter hade jag
Hispaniola seglande lätt fördevind utefter kusten av
Skattkammarön, med gott hopp att vända om norra udden före
middagen och att gå ned igen så långt som till Norra viken,
innan floden inträffade, då vi lugnt kunde låta henne stranda
och vänta, tills det avtagande tidvattnet tillät oss att landa.
Därpå surrade jag fast ratten och gick ned till min egen
kista och tog en mjuk silkesnäsduk, som tillhört min mor.
Med denna och min hjälp förband Hands det djupa,
blödande knivhugg han fått i låret, och sedan han ätit litet
och fått ännu ett par klunkar konjak, började han synbart
krya till sig, satte sig upp litet rakare, talade högre och
tydligare och såg på allt vis ut som en, annan människa.
Brisen gynnade oss på bästa sätt. Vi foro fram lätt som en
fågel, varvid öns kust skymtade förbi och utsikten växlade
varje minut. Snart voro vi förbi de höga landen och rullade
fram utefter en låg, sandig sträcka, sparsamt besatt med
dvärgfuror; inom kort hade vi även lagt den bakom oss och
vänt om den klippiga udde, varmed ön slutar i norr.
Jag var högeligen stolt över mitt nya befäl och förtjust
över det strålande solskenet och kustens växlande utsikter,
Jag hade nu riklig tillgång på vatten och goda saker att äta,
och mitt samvete, som skarpt förebrått mig mitt avvikande,
lugnades av den stora erövring jag gjort. Jag skulle icke,
tror jag, haft något övrigt att önska, om icke slupstyrarens
ögon hånfullt följt mig kring däcket och om icke ett
besynnerligt leende oupphörligt spelat kring hans läppar. Det
var ett leende, som hade någonting både av smärta och
svaghet — en svag och kraftlös gammal mans leende; men
det låg på samma gång en smula hån i det, en skymt av
svekfullhet i uttrycket, då han alltjämt bevakade mig under
mina förehavanden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
