Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Mitt äventyr på sjön - XV. Ömänniskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höra talas om’et. Inte skulle du till exempel kunna tro, att
jag haft en from mor — när du ser mig så här?» frågade han.
»Ånej, inte just», svarade jag.
»Ack nej», sade han, »men jag hade en — en ovanligt from.
Och jag var en snäll och from pojke och kunde rabbla upp
min katekes som ett rinnande vatten. Och nu ser du, Jim,
vad det blivit av mig, och jag börja’ med att kasta kronvägg
på gravstenarna. Ja, jag börja’ med det, men sen gick det
längre och längre, och mor min sa’ mig, hur det skulle sluta,
den fromma själen. Men det var försynen, som satte mig
här. Jag har tänkt över allt i ensamheten på den här ön,
och nu har jag kommit tillbaka till fromheten. Du kan inte
komma på mig med att smaka en droppe rom — men en
liten tår för ro skull förstås vill jag ha, bara jag väl en gång
kan komma åt det. Det ä’ mitt allvar att bli en bra människa,
och sättet har jag klart för mig. Och, Jim», sade han,
seende sig runt omkring och sänkande rösten till en viskning
— »jag ä’ rik.»
Jag kände mig nu säker på att den stackars karlen blivit
vriden i sin ensamhet, och förmodligen stod denna tanke
att läsa i mitt ansikte, ty han upprepade ivrigt sitt
påstående.
»Rik, rik! säger jag. Och jag ska säga dig något — jag
vill göra en karl av dig, Jim, du ska välsigna din lyckliga
stjärna, att du var den förste, som fann mig!»
Därvid for plötsligt en mörk skugga över hans ansikte,
han kramade hårdare om min handled och höjde hotande
pekfingret framför ögonen på mig.
»Hör på, Jim, säg mig sanningen — det ä’ väl inte Flints
fartyg?» frågade han.
Vid denna fråga fick jag en lycklig ingivelse. Jag började
tro, att jag funnit en bundsförvant, och var genast färdig
med mitt svar.
»Det ä’ inte Flints fartyg, och Flint ä’ död, men jag vill
säga dig sanningen, som du bad mig — några av Flints gastar
finnas ombord, olyckligt nog för oss andra.»
»Väl aldrig en karl med — med ett — ben?» framstötte han.
»Silver?» frågade jag.
»Å, Silver!» sade han, »så hette han.»
»Han ä’ kock, och upprorsstiftare också.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
