Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen. Mitt äventyr på sjön - XV. Ömänniskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mera hann jag icke se. Men förskräckelsen vid denna nya
syn förmådde mig att stanna.
Jag var nu, som det tycktes, avskuren på bägge sidor;
bakom mig mördarne, framför mig detta smygande
obestämbara. Och jag föredrog genast de faror, jag kände,
framför dem, jag icke kände. Själva Silver syntes mig mindre
fruktansvärd i jämförelse med denna skogsvarelse, varför
jag på fläcken vände om och med skarp blick bakom mig
över axeln åter styrde mina steg i riktning mot båtarna.
Ögonblickligen dök figuren åter fram och började,
beskrivande en vid cirkel, avskära flykten för mig. Jag var nu
uttröttad, men hade jag än varit vid friska krafter, skulle jag
genast insett, att det var fåfäng möda att söka tävla i snabbhet
med en sådan motståndare. Från stam till stam förflyttade
han sig snabbt som en hjort, springande som en människa
på två ben, men olik alla människor jag dittills sett, vikande
ihop sig nästan dubbel, under det han sprang. Men ändå
var det en människa, jag kunde icke längre tvivla på
den saken.
Jag började påminna mig, vad jag hört om människoätare,
och var på ett hår när färdig att ropa på hjälp. Men blotta
tanken på, att han var en människa om än en vilde, hade
något lugnat mig, och min fruktan för Silver började i
i samma mån leva upp på nytt. Jag stannade därför,
funderande på något sätt att undkomma, varvid jag plötsligt
kom att tänka på min pistol. Så snart jag erinrade mig, att
jag icke var försvarslös, återvann jag mitt mod, vände mig
beslutsamt om och gick rakt fram mot denna människa.
Han var just dold bakom en trädstam men måste noga
ha bevakat mig, ty så snart jag började röra mig i riktning
mot honom, visade han sig åter och tog ett steg för att möta
mig. Därpå tvekade han, drog sig undan, gick åter framåt,
och slutligen kastade han sig till min stora förundran och
förvirring på knä och sträckte bönfallande ut sina
hopknäppta händer.
Då stannade jag åter.
»Vem är du?» frågade jag.
»Ben Gunn», svarade han med en röst, som lät sträv och
gnisslande som ett rostigt lås. »Jag är den stackars Ben
Gunn, och jag har inte talat med en kristen själ på tre år.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
