Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen. Den gamle sjörövaren - IV. Sjömanskistan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inlindad i vaxduk och med utseendet av papper samt en påse
av segelduk, som vid vidrörandet gav ifrån sig ett klingande
som av guld.
»Jag skall visa dessa bovar, att jag är en ärlig kvinna»,
sade min mor. »Jag vill ha vad som med rätta tillkommer
mig och inte ett runstycke mer. Håll upp mrs Crossleys
påse». Och hon började räkna beloppet av kaptenens skuld,
från hans påse till den, som jag stod och höll.
Det var en långsam och svår sak, ty mynten voro från
alla land och av alla storlekar — dubloner och louisdorer
och guinéer och piastrar och jag vet ej vad allt för slag, alla
skakade tillsammans huller om buller. Guinéerna
förekommo dessutom sparsammast, och det var endast med dessa
min mor visste, hur hon skulle göra upp räkningen.
När jag hunnit ungefär till hälften, lade jag plötsligt min
hand på hennes arm, ty jag hade i den stilla kalla luften hört
ett ljud, som kom mitt hjärta att hoppa upp i halsgropen
— den blinde mannens stötande med käppen mot den
frusna vägen. Det kom allt närmare och närmare, medan vi
sutto och höllo andan. Snart hördes ett skarpt slag på
värdshusdörren, därpå kunde vi höra låsvredet vridas om och
regeln skramla, då den uslingen försökte komma in; sedan
blev det en lång stund tyst både innan- och utanför.
Slutligen började åter stötandet och dog långsamt bort, tills
det till vår obeskrivliga glädje och tacksamhet icke mera
hördes.
»Mor», sade jag, »tag alltsammans och låt oss gå». Ty jag
var säker på att den reglade dörren måste ha förefallit
misstänkt och skulle bringa hela getingboet kring våra öron, ehuru
ingen, som ej mött denne förskräcklige blinde, kunde säga,
hur tacksam jag var att jag hade reglat den.
Men min mor, hur förskräckt hon än var, ville icke gå in
på att taga minsta bråkdel mera än som tillkom henne, och
lika litet ville hon nöja sig med mindre. Klockan var ännu
inte på långt när sju, sade hon; hon visste, vad hon hade
rätt till, och det skulle hon också ha, och hon höll ännu på
och tvistade med mig, då en kort, låg vissling hördes ett
gott stycke uppe på berget. Detta var nog och mer än nog
för oss båda.
»Jag tar vad jag har», sade hon och var med ens på benen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
