Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första delen. Den gamle sjörövaren - I. Den gamle sjöbjörnen på »Amiral Benbow»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»En behändig bukt det här», sade han slutligen, »och en
välbelägen krog. Stor besättning, styrman?»
Min far svarade, att han beklagligt nog icke hade många
kunder att skryta av.
»Bra», sade han, »det här är rätta ankarplatsen för mig.
Hitåt, karl», ropade han åt karlen, som drog kärran. »Lägg
till vid sidan och skaffa upp min kista. Jag ämnar stanna
här en tid», fortfor han. »Jag är en anspråkslös man; rom
och skinka och ägg är allt vad jag behöver. Vad ni får kalla
mig? Ni kan kalla mig kapten. Å, jag ser nog vad ni menar
— där!» Och han kastade tre eller fyra guldmynt på
tröskeln. »Ni kan säga till mig, när ni gjort ända på de där», sade
han och såg barsk ut som en kommendör.
Och fastän hans kläder voro dåliga och han förde ett grovt
språk, såg han icke ut som en, som seglade för om masten,
utan snarare som en styrman eller skeppare, van att bli
åtlydd eller slå till. Karlen, som drog kärran, berättade oss, att
postdiligensen morgonen förut hade släppt utav honom
vid »Kung Georg», att han hade frågat, vilka värdshus
funnos efter kusten, och då han förmodligen hörde vårt
nämnas med beröm och beskrivas såsom liggande ensamt, hade
han utsett det till sin boplats. Och det var allt, vad vi kunde
få veta om vår gäst.
Vanligtvis var han mycket tystlåten. Hela dagen strövade
han omkring bukten eller på klipporna, med en
mässingstub, och hela kvällen satt han i en vrå av krogrummet nära
brasan och drack rom och vatten i mycket stark blandning.
För det mesta svarade han ej, när han tilltalades, utan såg
endast upp hastigt och argt och blåste genom näsan likt en
mistlur; och vi och folk, som kom till värdshuset, lärde oss
snart att lämna honom i fred. Varenda dag, då han
återvände från sina strövtåg, frågade han, om någon sjöman gått
förbi på vägen. Först tänkte vi, att det var bristen på
sällskap av samma sort som han själv, som kom honom att göra
denna fråga; men slutligen började vi komma underfund
med, att han i stället önskade undvika dem. Så snart en
sjöman tog in på »Amiral Benbow» (såsom då och då hände,
om de togo kustvägen till Bristol), kikade han alltid in på
honom genom portiären, innan han gick in i krogrummet;
och fanns någon sådan tillstädes, kunde vi vara säkra på att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
