Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
»Ser du, hur det gnistrar?»
Hon skakade på hufvudet. »Detgör ondt i ögonen. »
Hon var på väg att gå, men stannade tvärt och
böjde sig framåt, som för att se bättre. Ansiktet fick
ett mera medvetet uttryck, som vid ett vaknande
minne — ögonen glans och lif.
Hugo iakttog henne med en nyväckt förhoppning
och gjorde ett tecken till Knut att hålla sig stilla.
»Hvad ser hon?» tänkte han.
»Jag minns,» sade hon, som hade hon ännu varit
under inflytandet af en dröm.
»Jag minns!» stämman fick en skärande, skarp
klang. »Han körde snö på sin lilla kälke och jag!
Jag! Där står han, snökonungen!»
Hon sjönk ned mot fönsterbrädet med en kramp-
aktig snyftning, och tårarna störtade ur hennes ögon.
»Hon är räddad,» sade Hugo med osäker stämma,
»nu behöfs jag inte längre.»
Dagarna gingo.
Sara skötte sitt lilla hushåll som förut, men
ingenting intresserade henne. Hon fann det så under-
ligt, ändamålslöst, att stiga upp hvarje morgon, äta
på bestämda tider och gå till hvila igen.
Hvartill tjänade det alltsammans?
I huset var tyst och dödt.
Den kära lilla stämman, som fyllt det med jubel,
sång och glädje, var förstummad, och alla gingo lik-
som lyssnande därefter, rädda att jaga bort det eko,
som ännu dröjde kvar. Så långt fru Holm förmådde,
röjde hon med Hugos tillhjälp bort allt, som kunde
väcka bittra erinringar till lif, men livad hjälpte det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
