Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
»Jag är glad, att jag aldrig gjort det,» svarade
hon hårdt.
»Försök att förlåta mig, om ej mera. Jag me-
nade så väl, fastän ...»
»Tusen gånger hellre vill jag blifva uppfostrad
på fattighuset. Den tillgifvenhet jag där fått hade åt-
minstone varit sann och äkta.»
»Har du intet att förebrå dig själf? Har du
gjort det lätt för mig att älska dig?»
»Jag tackar Gud, att instinkten lärde mig att
misstro er — min fru.»
Helena snyftade till.
»Jag vet inte en gång, hvad titel jag skall begagna
— och jag som längtade så!»
»Hvad längtade du efter?»
»Det är förbi nu.»
»Längtade du efter mig? Gjorde du det verkligen?»
Helena stod tyst ett ögonblick, kämpande med
sig själf.
»Nej!» framstötte hon krampaktigt.
»Kanske har du rätt att döma mig så sträugt;
men mitt lif har inte varit en dans på rosor, och
hvad jag än felat, vet jag, att jag älskat honom där
in i döden.»
»Det är sant» svarade Helena stilla.
»Vi ha älskat honom båda. Kan inte det försona?»
»Den ena stunden tackar jag Gud, att jag tick
veta sanningen och den andra ville jag gifva min
återstående lefnad för att sväfva i lycklig okunnighet,»
utbrast Helena bittert.
’Jag hade tänkt, att vi nu skulle blifva mera
för hvarandra än någonsin — med den förhoppnin-
gen kom jag hit,» svarade fru Brag mildt, .
»Och jag!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
