Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
än den synen, tror jag. Faster får inte gå härifrån.
Jag kan intet vara ensam.»
»Vet din mor något?»
»Jag har telegraferat. Det var det första jag
gjorde. Så länge jag hade något att tänka på, kunde
jag hålla mig uppe.»
Hon strök med de kalla, fuktiga händerna håret
från den heta pannan.
»Hvad en människa måste lida, innan något så-
dant kan ske,» sade hon doft. »Ingen att förtro sig
åt! Ensam om det — alldeles ensam!»
Fru Holm hade från början anat det värsta.
»Jag hade talat vid honom på morgonen,» åter-
tog Flelena, »och borde aldrig lämnat honom, men
han ville vara ensam, och jag hoppades att Hugo . ..»
Hon satt onaturligt kall och stel, när hon be-
rättade, och orden kommo fram, ett och ett, meka-
niskt och med synbar ansträngning.
»Åh,» ropade hon plötsligt och slog händerna för
ansiktet. «Hur skall jag kunna glömma?»
Fru Holm satt tyst, utan att fråga, tills paroxys-
men gått öfver.
»Han satt tillbakalutad i soffan,» började Helena
åter, »och i första ögonblicket märkte jag ingenting
•— men sedan — när jag kom närmare. Pistolen
låg på golfvet — och ansiktet! En sådan outsäglig
fasa det uttryckte! »
En krampaktig snyftning från fru Holm afbröt
henne.
»Han satt i skjortärmarna, utan väst, och linnet
var alldeles blodigt. Han hade siktat åt hjärtat —
hufvudet hängde slappt tillbaka.»
»Skulle det bli slutet?» suckade fru Holm. »Så-
dan som jag minns honom! Så ung och käck!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
