Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
känner mig så ung och glad, att jag är med om hvad
som helst.»
«Om jag bara kunde göra mig osynlig,» skäm-
tade Knut.
»Du måste vänja dig vid att vara en ryktbar
man,» replikerade Hugo. »Det har, som allt, sina
mörka sidor.»
»Vi kunna kanske få enskildt rum,» föreslog Sara.
Detta visade sig emellertid omöjligt, och det
blef till och med nödvändigt att gå så godt som genom
hela salen för att få ett ledigt bord.
Hugo gick först, hälsande till höger och vänster,
Knut efter honom, görande sig både döf och blind,
och dock medveten om att vara ett föremål för allas
blickar, och Sara sist, blyg och på samma gång stolt
öfver att vara hustru till en berömd man.
Det var ej lätt att kryssa sig fram mellan borden,
och plötsligen hejdades Hugo af att någon slog honom
på axeln.
»God afton, min gosse, det var roligt att se dig här 1 »
»God afton, pappa,» svarade Hugo tämligen ky-
ligt, men då hans blick träffade de Mourniers, smålog
han och räckte ut sin hand.
Den unga grefven hade vunnit hans hjärta genom
sin anspråkslöshet, som dolde en gedigen karaktär,
och ett mer än vanligt vetande.
»Se bara,» återtog kammarjunkaren, medan hans
ögon på ett närgånget, pröfvande sätt gledo öfver den
unga kvinnans gestalt. »Det var ett kärt sammanträf-
fande, du har sannerligen blomstrat upp till en rik-
tig skönhet. Nog minns jag, när du kom till Högsjö.
Ett sådant naivt, lättroget barn — men tiden förän-
dras. »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
