Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
Det händer någon gång, att mänskliga förhopp-
ningar ej gäckas.
Sara födde en gosse. Ett vackrare, präktigare,
klokare barn än hon själf, Knut eller Netten någon-
sin sett.
Mormodern strök med handen öfver det röda,
skrynkliga ansiktet och dunmjuka hufvudet ochtänkte,
att det först nu var riktigt svårt att ingenting se.
Den lille liksom fyllde och kommenderade hela
huset. Hans skri var signal till allmän uppståndelse,
hans välbefinnande, badtimme och toalett viktigare
än allt annat.
Det hade varit förfärliga timmar för Knut, då
Sara genomgick den svåra krisen, och han tyckte sig
vilja gifva allt i världen för att kunna hålla hennes
hand och vara henne till hjälp — eller också fly
långt bort, där han ej hörde hennes jämmer.
Med ens blef det tyst — då hörde han ett spädt
klagande skri.
»Gud! Gud!» ropade han och dolde ansiktet i
händerna, under utbrottet af en känsla, hvars alla
skiftningar det skulle varit honom omöjligt klargöra.
»Du får försöka att gå in ett ögonblick,» sade
Hugo en stund senare; »jag skall stödja dig.»
Med sin starka arm så godt som bar han honom
in i rummet till en hvilstol bredvid Saras bädd, där
hon låg, blek och tillintetgjord, med ett skimmer af
lycka öfver sig.
»Tack och förlåt!» var det enda han kunde säga.
»Vill du läsa ett kapitel för mig?» frågade hon
och visade på bibeln, som låg på bordet bredvid.
Det sköt en glädjeblixt från hans ögon.
Här var svaret på den fråga han ofta gjort sig.
Han läste Jesu bergsprädikan, och det var ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
